De senaste 20 åren har inneburit en veritabel revolution i den svenska skolan. Då: en enda skola att gå i, nämligen den kommunala som låg närmast. Idag: ett fritt val mellan hela utbudet av både kommunala och fristående skolor, med helt andra möjligheter till bredd och kvalitetskonkurrens som följd. Med en sådan internationellt uppmärksammad framgångssaga är det tragiskt att Mikael Damberg (S) har rätt när han igår på DN Debatt frågade varför regeringen inte gör mer för att ta tag i friskolornas problem.

Att skolorna ska konkurrera om eleverna innebär nämligen många, men inte enbart, fördelar. Marknaden är påtagligt ofullkomlig, eftersom femtonåringar som ska göra det första stora egna valet i livet översköljs av erbjudanden om fräscha utbildningsinriktningar, gratis bärbara datorer eller höga betyg. Förutom att det är problematiskt att offentliga medel går till rena lockbeten innebär det tyvärr att de viktiga men mer subtila faktorerna, som kvaliteten på undervisningen, lärarnas utbildningsnivå eller mängden lärarledd tid, alltför ofta hamnar i andra rummet.

Många av landets bästa skolor är friskolor. De flesta sådana drivs också av mycket seriösa huvudmän vars främsta målsättning är att leverera en så bra skola som möjligt. I många fall har chansen att driva skolan med vinst bidragit till framgångarna. Vinstintresset har en tendens att ta tag i flaskhalsar och bristfälliga lösningar som annars hade fått bestå. Många gånger kan den bättre skolan mycket väl vara den som drivs med vinst. Grundidén att den bästa skolan är den som premieras av marknaden, det vill säga eleverna som ska göra sitt val, är riktig.

Men inte helt.

Alltför många friskolor avstår från att lägga pengar på kostsamma poster som ordentligt bibliotek, skolsköterska eller kurator. En del använder sin ”moderna profil” och den goda tillgången på datorer till att låta eleverna ”forska” – det vill säga söka information på internet – istället för att ordna ordentliga lektioner.

Eftersom eleverna till följd av urvattnade krav och bristfällig kontroll ändå får oförtjänt höga betyg klagar ingen. Resultatet blir unga vuxna som inte fått den utbildning de behöver och att skolpengar som inte har medverkat till att skapa en bra skola kan tas ut i vinst. Kvar på de kommunala skolorna blir en oproportionerligt stor andel elever som på något sätt behöver särskilt stöd.

Det tycks lyckligtvis utbildningsminister Jan Björklund (FP) hålla med om. För ett par månader sedan medgav han att frågan om kvalitetskontroll och vinst i friskolorna har präglats av en viss naivitet från borgerligt håll (SvD 25/2). Men varför gör man då ingenting? Varför låter man Socialdemokraterna ta välförtjänta poäng på problemet, snarare än att tillsätta den utredning som redan har aviserats alltför länge?

Klart är att det måste till betydligt bättre regler och rutiner för kvalitetskontroll av friskolor. Skolorna får inte tillåtas dra ner på stödfunktioner eller undervisningstid, och den alltmer utbredda förekomsten av ovidkommande lockbeten på skattebetalarnas bekostnad måste stävjas. Gör borgerligheten inte detta kommer friskolornas fiender att kräva mer än så.