En av de största läsupplevelser jag har haft är Lasse Bergs och Stig T. Karlssons reportagebok I Asiens tid (Ordfront, 2000). Greppet är lika enkelt som genialt. I slutet av 1990-talet bestämde sig de båda för att återvända till just precis samma platser i Indien, Kina och Japan som de hade skildrat i reserapporter några årtionden tidigare.

Kameran har riktats mot samma ställen som för 20-30 år sedan. På en byväg i indiska Sinjani kunde man 1976 se två kor dra en ranglig kärra. På samma vägsträcka puttrar i dag en prydlig traktor. Där kärran brukade ställas står nu ett garage med en liten vit bil. Lerhyddorna är utbytta mot tegelhus. På kvällen samlas familjen framför en tv: ”Den som för ett kvarts sekel sedan inte visste att han bodde i Indien följer nu spänt världens affärer.” 1976 visade den tolvåriga Satto upp en härdad arbeterskas grova nävar; på bilden från 1997 ser vi hennes 13-åriga dotters släta barnahänder.

För många i Kina är skillnaden väldig mellan 1960-talets
maoistiska torftighet och det sena 1990-talets marknadsekonomiska välstånd: det finns god mat på bordet, parabolantenner på taken och i Shanghai strävar skyskraporna mot skyn. Demokratin lyser med sin frånvaro, och ojämlikheten är stor, men de rikedomsfrämjande reformerna av ekonomin har haft mer än bara materiella konsekvenser. Berg/Karlsson citerar en lantbrukare: ”Den stora förändringen kom 1982 när jorden delades ut till varje familj. Sedan kunde en bonde äga sig själv. Han behövde inte underordna sig Det var friheten som kom till oss. Man fick tänka själv.”

Berg/Karlsson är inte naiva. De vet att det finns stor fattigdom kvar i både Indien och Kina. Att barn sliter ont. Att Kina är en kommunistisk enpartistat. Men de hade väntat sig något mycket värre: att allt skulle vara som förut eller rentav sämre. I stället har det mesta blivit bättre. Vad som har hänt är att Indien och Kina på ett par decennier rört sig en god bit in i det kraftfält som kan kallas det öppna samhället och har beståndsdelar som marknadsekonomi, internationell handel, tillväxt, demokrati, fri åsiktsbildning, lagstyre och fritt kunskapssökande. De slutna samhällena har börjat kugga in i det internationella utbytet, och det har förbättrat liven för miljoner och åter miljoner människor.

I Japan var inte nöden utan miljön problemet. På en bild från 1973 ser vi vattnet utanför Tokyo skumma av utsläpp; i dag är allt annorlunda: ”Nu är luftföroreningarna mellan 1/5 och 1/10 av vad de då var, vattnet rent, miljön bättre. Katastrofen uteblev. Demokratin räddade Tokyo. Problem går att lösa.”

I Asiens tid påminner om viktiga saker: Läget är aldrig hopplöst. Om bara människan får chansen är hon fantastisk på att förbättra sin tillvaro. Välstånd är mycket större än ”prylar”. Det öppna samhället fungerar.

Jag har tänkt en hel del på boken under de senaste veckornas upphetsade debatt och rapportering om miljöhot i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Där speglas en oro som måste tas på allvar, men där finns också stämningar som jag har
väldigt svårt att förstå.

När man i svepande ordalag fördömer ”konsumtionssamhället”, förtalar man samtidigt människors resa från förnedrande fattigdom till den frihet och självständighet som välstånd ger. Man säger att indiers och kinesers drömmar är omöjliga när de följer oss i spåren och vill ha elljus, tvättmaskin och bil. Och man underkänner det värde som ligger i att vi själva, i redan välmående länder, har en ekonomi som fortsätter att växa och ger oss bättre med resurser till privat och offentlig verksamhet: Alla älskar modern kirurgi, persondatorer och att det finns personlig assistent dygnet runt för dem som inte kan klara sig själva. Men vem tror på allvar att sådant blir tillgängligt annat än i tillväxtsamhällen, i konsumtionssamhällen?

När man säger att säck och aska är enda sättet att rädda miljön gör man sig dels blind för erfarenheten - det var inte materiell späkning som renade Japans miljö, det var modern teknik - dels stöter man människor ifrån sig. En liten grupp må gilla
domedagspredikningar, men andra slutar rätt snart att lyssna. Som Anatole Kaletsky skriver i The Times (4/11): ”De största fienderna till en konstruktiv inställning till klimatförändringen är de gröna påtryckargrupper och antikapitalistiska fanatiker som har övertygat allmänheten, medierna och den politiska klassen om att alla seriösa åtgärder mot klimatförändringen kommer att kräva väldiga ekonomiska uppoffringar och ett snart sagt fullständigt övergivande av den moderna, materialistiska livsstilen.”

När man menar att Sverige måste ålägga sig mycket större restriktioner än andra länder, trots att vår tillväxt är CO2-snål och vi bara står för några promille av världens utsläpp, sätter man prestige framför medborgarnas välfärd. Det är bra att vi ligger i klimatfrågans frontlinje kunskapsmässigt, kommersiellt och politiskt, men det är inte mycket vunnet med en politik som gör att svenska företag får slå igen medan miljöskadligare konkurrenter kan fortsätta på andra håll. Den svenska kärnkraftspolitiken erbjuder ett sorgligt exempel på hur miljöpolitisk ideologi har prioriterats framför sunt förnuft och, för den delen, en god miljö.

När aktivister och politiska ledare påstår att ett samhällsproblem är så stort, akut och entydigt att det kräver massiva, toppstyrda insatser längs ett enda spår, och att det är ett slags svek att ifrågasätta, glömmer de att det öppna samhällets styrka inte ligger i disciplin och enhetlighet utan i decentraliserat beslutsfattande, mångfald, konkurrens och kritisk diskussion.

Åtgärder kan och bör vidtas. Men det är olustigt när makthavare säger att det nu råder konsensus och att det är skadligt med fortsatt debatt. Polemik mot oortodoxa idéer är helt i sin ordning, men det är något annat att försöka få tyst på meningsmotståndare. Det är inte med majoritetsbeslut eller politiska påtryckningar som vetenskapen har hjälpt oss att bygga välfärdssamhället.

Jag tror personligen att det är förnuftigt att omgående vidta ett antal åtgärder mot CO2-utsläppen, om inte annat så av samma
skäl som vi har (hade) ett försvar. Det blir kanske inte krig nästa vecka, men det är klokt att skydda sig mot risker.

Men allt handlar inte om utsläppsminskningar. De förhandlingar som nu förs på internationell nivå inriktas också på åtgärder för att motverka eller lindra de negativa effekterna av en klimatförändring, framför allt i utvecklingsländerna. Det vore bra med en större uppmärksamhet på detta. I grunden handlar det om att lösa ett fattigdomsproblem, som under alla omständigheter måste hanteras. Välstånd är den bästa försäkring ett land och dess medborgare kan ha inför en oviss framtid.

För några veckor sedan lade ekonomen Sir Nicholas Stern fram en stor rapport till den brittiska regeringen. Han vill att man ska minska utsläpp omgående i stället för att vänta: kostnaden blir enligt hans analys mycket mindre i dag än i morgon. Hans sätt att räkna har fått kritik, bland annat av den skarptänkte Robert J. Samuelson i Washington Post (10/11), men om vi bortser från diskussionen om prislapparna så känns posterna på Sterns åtgärdslista rimliga: mer av utsläppshandel, ökad energiforskning, stopp för skogsskövling, åtgärder för att skydda utvecklingsländernas fattiga mot vädereffekter.

Stern är inte motståndare till konsumtionssamhället utan menar att politiken kan vara gynnsam för tillväxten, och delar av det han föreslår verkar förnuftigt att sätta igång med under alla omständigheter. Precis som det alltid är vettigt för hushåll och företag att se till att energikostnaderna inte blir större än nödvändigt. Och vem vill vara beroende av Ryssland och Saudiarabien för sin energiförsörjning?

Vi ska ta klimatproblemen på allvar. Men att bemöta dem med en så drakonisk retorik och politik att man riskerar att allvarligt skada det mest framgångsrika ekonomiska system som mänskligheten har skådat, sätter miljarder människors möjlighet till ett drägligare liv på spel. Boten får inte bli värre än soten.