Bara tre gånger under de senaste tio åren har kronan varit svagare mot euron (och dess föregångare ecun) än vad den är i dag. Den första gången var i mitten av 1995, när det fortfarande var osäkert om Sverige skulle ta sig ur sin statsfinansiella kris och om Riksbanken skulle hålla inflationen nere. Den andra var under hösten 1998 när Ryssland ställde in betalningarna på en del av sin statsskuld, en stor, högt belånad hedgefond gick omkull och global finansiell härdsmälta hotade. Den tredje var efter terrorattackerna i USA i september 2001.

Tisdagens Financial Times utnämnde kronan till den valuta som haft världens värsta utveckling under 2005. Vad är det då för katastrof som förklarar kräftgången? Inte går orsaken att söka i omvärlden: de globala ekonomiska och politiska krisungar som emellanåt påminner oss om att kronan är en skvalpvaluta håller sig för närvarande rätt lugna. Inte heller har den svenska ekonomin akuta problem: de offentliga finanserna har varit i värre skick, tillväxten är något
bättre än i det håglösa Euroområdet, inflationen är låg och överskottet i utrikeshandeln är stort.
Statsminister Göran Persson gör i en TT-intervju ett halvlyckat inhopp som valutaanalytiker och menar att kronan är svag för att ekonomin går bra. ”Jag har slagits av att när den reala ekonomin varit väldigt stark, så har kronan varit väldigt svag. Och tvärtom, när vi haft ordentlig lågkonjunktur, så har kronan förstärkts”, säger han om valutans rörelser. Jag har gjort mitt bästa för att hitta stöd för denna intressanta och okonventionella växelkursteori. Med de konjunkturdata jag har tillgång till tvingas jag dock konstatera att teorins förklaringsvärde är ringa.
Nej, orsaken är helt enkelt Riksbankens rekordlåga styrränta. Ränteskillnader verkar vara den viktigaste orsaken till det senaste årets valutarörelser, både dollaruppgången och kronförsvagningen. Om Riksbanken framöver höjer räntan mer än vad Europeiska Centralbanken gör kommer kronan nog att stärkas.

Men även om det inte är mycket att säga om
kronans rörelse från ett kvartal till nästa väcker den långsiktiga trenden oro. Kronans kurs mot euron var i genomsnitt 5 procent starkare under 1995-2000 än genomsnittet för 2001-2005. Detta trots att bytesbalansöverskottet har varit mer än dubbelt så stort under den senare perioden.
Kombinationen av svag krona och stort överskott i bytesbalansen visar att bara med en kraftig - och stigande - rea på kronan är företag och individer villiga att investera i Sverige. Det är ironiskt att förmögenhetsskatten och Riksbankens ränta båda är 1,5 procent. Den förmögenhetsskattepliktige privatperson som har pengarna på banken i Sverige får alltså betala exakt hela avkastningen i förmögenhetsskatt. Plus förstås skatten på inkomst av kapital. Inte konstigt att svenska privatpersoner bedöms ha gömt undan flera hundra miljarder utomlands.
En svag krona gynnar på kort sikt exportindustrin. Men en stark krona ger hushållen god köpkraft. Ett mål för politiken bör vara att skapa förutsättningar för ett näringsliv som
klarar av att generera både sysselsättning och vinster även när valutan är stark.