En lärare blir rektor mot slutet av ett långt och illa betalt yrkesliv. Lönen blir högre. Detsamma gäller skatten. Plötsligt ska hon betala statsskatt utöver kommunalskatten och får en högre marginalskatt än tyska bildirektörer och brittiska stjärnadvokater med miljoninkomster.
Åren som lärare hade givit henne en sammanlagd lön som var lägre än livslönen för skolkamrater som gått direkt ut på arbetsmarknaden efter gymnasiet, men skattesystemet tar ingen hänsyn till sådant. Rektorslönen på 42000 kronor i månaden förvandlar henne i ett slag till ”höginkomsttagare” och gör att hon krävs på 52 procents skatt när hon jobbar extra eller får påökt.
Sverige fortsätter att vara extremt vad gäller skatten på inkomster som ligger en bit över genomsnittet, och nu kräver Miljöpartiet att vi ska bli ännu extremare. Progressiviteten ska skärpas ytterligare. Rektorn ska inte bara betala 52 procent i marginalskatt. Hon ska bli av med en del av jobbskatteavdraget också.
I SVT Rapport (27/9) berättar MP:s nya ekonomisk-politiska talesman Per Bolund att partiet ska motionera om avtrappning av jobbskatteavdraget för dem som tjänar 40000 kronor i månaden och uppåt. Det är ett lika nedslående som tydligt besked till alla som hoppats på MP som konstruktiv part i diskussioner om utvecklingskraft och företagsamhet. Vad ska de lansera härnäst?
Sverige har redan stora problem med att utbildningspremien är så låg. Den höga progressiviteten gör att många välutbildade förvärvsarbetar mycket mindre än de skulle kunna göra. Den kräver att vi har en särskild ”expertskatt” för att vi ska kunna locka specialister och forskare att flytta hit, och den gör stora hål i kalkylerna för dem som har en trygg anställning men funderar på att starta eget.
Per Bolund har själv talat om att det måste bli lika attraktivt att driva företag som att ha en anställning. Men företagande är alltid behäftat med risk och det måste finnas bättre möjligheter att tjäna pengar om fler ska ta steget. Därför bör vi röra oss i rakt motsatt riktning mot den som MP nu föreslår.
Men också därför att marginalskatten sänder starka signaler om vad vi vill vara för land. Ska vi vara ett ställe där det allmänna gläds åt att en person i slutet av sin yrkeskarriär blir befordrad och får chans att på allvar höja sin livslön? Eller en plats där vi betraktar henne med missunnsamhetens gröna ansikte?
