Mer än trettio år senare, i ett medieklimat som kräver sina makthavare på blixtsnabba svar, närvaro på twitter och orimligt hård hud, är det faktiskt helt obegripligt att Per Ahlmark både har varit folkpartiledare och vice statsminister.
Så varade det heller inte så länge. Efter bara ett och ett halvt år i den första borgerliga regeringen på ett halvt sekel, valde den då endast 39-årige Ahlmark att lämna partipolitiken.
Per Ahlmarks memoarer, Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis) gick länge under arbetsnamnet ”En ömtålig krigare”. Det namnet hade gott kunnat få hänga kvar. Boken inleds, föga konventionellt, med en beskrivning av författarens livslånga kamp mot sömnproblem.
Även hälsoproblem, dödsångest, depressioner och mindervärdeskomplex återkommer ständigt på de sidor som följer. Men så även hans glödande passion för demokratin – och kompromisslösa avsky mot alla som hotar den.
Det är som intellektuell, snarare än som politiker, Per Ahlmark har gjort avtryck. Och för många av oss något yngre, så är det inte 1970- utan 90-talet som är Ahlmarks decennium. I Vänstern och tyranniet (Timbro 1994) sammanfattade han tjugofem års krypande inför totalitära idéströmningar, och utlöste en våldsam debatt. I Det öppna såret (Timbro 1997) redogjorde han för demokratins betydelse för fred och välstånd och visade att dess överlägsenhet inte bara är moralisk utan även empirisk.
De som idag sätter den utrikespolitiska tonen i Folkpartiet – Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Fredrik Malm – läste och lärde. Vilket förklarar den bitvis komplicerade relationen till Carl Bildts utrikespolitik.
Bildt, student av Kissinger snarare än av Ahlmark, betraktar utrikespolitiken i första hand som ett sätt att hävda svenska och europeiska intressen. För Ahlmarks lärjungar, liksom för så kallat neokonservativa i USA, är den ett redskap för att sprida demokrati och betvinga tyranner.
Idag är den ömtålige krigaren märkt av en stroke. Och även om det stilrent sarkastiska ögonbrynet alltjämt höjs när han levererar en bitande formulering, så har det en gång så rappa talet förlorat mycket av sitt tempo.
Men de utrikespolitiska idéer som Ahlmark bidrog till att sprida har vuxit sig starka, även hos många som aldrig läst hans böcker. Stödet för de militära insatserna i Afghanistan och Libyen är starkare här än i de flesta andra länder. När den senare beslutades i riksdagen befann sig även självaste Vänsterpartiet på ja-sidan. Neutralitet mellan demokrati och diktatur är idag en politisk omöjlighet.
Per Ahlmarks memoarer är en välformulerad lärobok om Sveriges politiska efterkrigshistoria, och en välkommen påminnelse om hur en i många avseenden skör människa vigde sitt liv åt en svår politisk kamp – och kom ut som segrare.
