Även i år fanns ett antal personer runt jordklotet som med mer eller mindre stark röst förklarade att i år, ja till och med på den och den dagen, skulle jorden gå under. Som regel ser vi dem mer som tokstollar än som sanna profeter. Även om faran ännu inte helt kan avblåsas (det återstår ju trots allt några dagar av året).

Det må vara sant att en del av dessa domedagsprofeter är mer eller mindre kufiska. Ändå vore det dårpippi att helt avskriva deras budskap. För det finns en kärna av relevans i deras vision.

Världen är ett farligt ställe. Världen är en krutdurk. En del av denna världens härskare är och har i alla tider varit galna och ofattbart mordiska. Ingen skulle förneka att vår värld ständigt balanserar på en knivsegg. Nästa stora krig är aldrig otänkbart, nästa gigantiska massutrotning är aldrig långt borta.

Många av världens skarpaste hjärnor ägnar varje sekund av sina liv åt forskning, underrättelsetjänst, politik som ska förhindra detta.

Andra hjärnor, ondskans krafter, önskar inget hellre än att utplåna så många som möjligt. En del av dem ägnar varje sekund av sina liv åt forskning, underrättelsetjänst och politik som ska döda så många som möjligt. Jag talar inte om Breivik – jag talar om statschefer och deras underlydande.

Så här har det varit så länge jag själv levt. Jag är född under Hitlers sista veckor och växte upp under Stalins sista år. Det är inte konstigt att Hitler och Stalin upptar flera meter i min bokhylla.

Jag var tonåring under den tid då den stora Bomben låg som ett dagligt hot över våra liv. Det var inte ett abstrakt hot. Jag kan när som helst i mitt minne återkalla Kubakrisen, de dagar och timmar då kärnvapenbestyckade fartyg från USA och Sovjetunionen stävade mot varandra. Vi var ett tumtryck från tredje världskriget.

Kanske balanserade alla tider fram till dess, fram till andra världskrigets slutdagar, på denna knivsegg. Kanske var det så, men jag upplevde det inte direkt, jag var inte född då.

Dock fick jag läsa om den tiden. Jag fick lära mig i skolan. Som liten slukade jag gång på gång ett verk i sju band om andra världskriget, plus andra böcker.

Kanske är det på denna punkt jag kan känna en extra oro idag. Det verkar som om många unga – naturligtvis inte alla – har försämrade kunskaper om historia, om skillnader mellan demokrati och andra politiska system.

Om det är så, är det absolut inte de ungas fel: i så fall är det vårt eget fel.

Vi som lät vissa delar av medierna, Skolverket, politiken och så vidare utforma ett samhälle som i hög grad kännetecknas av historielöshet, politisk analfabetism (”vad då demokrati, det är samma skit som…), goda seders förfall, ökande hänsynslöshet, egoism och ovilja att dela med sig av vårt goda.

Nu som då balanserar vi på kanten av en avgrund. I varje land finns krafter som vill dra oss över den kanten. Det goda är: hittills har det inte skett. Trots enorma påfrestningar har inte ett enda land frivilligt eller på annan väg övergått från demokrati till diktatur.