Det värmer alltid när våra folkvalda offentligt bekymrar sig över hur skattepengarna används. Som ett eko från själva järnladyn, Margaret Thatcher, kan till och med vänsterpartister höras uttrycka oro för hushållning med offentliga medel. Det paradoxala är dock att detta engagemang bara kommer till uttryck vid ett enda tillfälle.

Redan långt innan debatten om skol- och vårdföretagens vinster blev aktuell, närde kommuner och landsting ett näringsliv som levererade allt från skolkritor till transporter. Få protesterade då.

När valfrihetsreformerna gav medborgarna utrymme att välja skola, vård och omsorg blev kommuners och landstings uppköp bredare. Det visade sig snart att dessa företag ofta lyckats leverera kvalitet som medborgarna är nöjda med och dessutom till lägre kostnader än tidigare. En del av företagens intäkter kan återinvesteras och i vissa fall räcka till vinst.

Här uppstår det paradoxala. I stället för att bekymra sig över hur skattebetalarnas pengar tidigare har missbrukats genom att det offentliga har kostat mer än nödvändigt kritiseras den nya, ekonomiskt smartare, ordningen.

Vänsterns vilja att vaka över skattebetalarnas pengar tycks inte alls ha handlat om politisk omsorg för medborgarnas surt förvärvade slantar. I så fall hade vi sett kravaller framför svenska stadshus där frånvaron av konkurrens hela tiden saltat räkningarna till skattebetalarna.

Det handlar om skol- och vårdföretagens balansräkningar. Kritikerna vill hellre att pengarna går till ineffektiv kommunal verksamhet än till entreprenörer med bättre effektivitet, även om de senare fått goda omdömen av nöjda medborgare.

Gårdagens presentation av Dagens Samhälles rapport Den offentliga marknaden var ännu ett bidrag till debatten om skattepengar, vinst och det offentligas finansiering. Själva vinkeln är att det offentliga årligen gör affärer med det privata näringslivet till ett värde av 820 miljarder kronor.

Det är rysligt mycket pengar. 315 miljarder står de offentliga bolagen för – upphandlingar och inköp – och ytterligare 170 miljarder kostar inköpen till offentliga myndigheter. Övriga 335 miljarder går till offentliga myndigheters upphandling.

Byggsektorn är den största leverantören. En ansenlig del går också till material och produkter som det offentliga behöver i sin dagliga verksamhet.

På vårdcentralerna är det inte längre bara bandage- och antibiotikaförsäljarna som gör affärer. Även vårdare och sjuksköterskor kan i stället för att vara anställda bilda bolag och utföra sina tjänster i egen regi.

En såväl retorisk som alldeles uppriktig fråga är varför exempelvis byggfirmor och asfaltsproducenter får gå med vinst, medan företag som utför omsorgstjänster inte ska ha samma rätt.

Av den livliga debatten om konkurrens och vinst i vården att döma, verkar de husmorsekonomiska argumenten vara avgörande. Men viktigast har alltid varit att genom liberaliseringar förskjuta makt från det politiska sammanträdet till medborgaren.