Inför EU-toppmötena förra helgen talades det länge om att det var nu eller aldrig. Det slutade med utlysande av en ny omgång toppmöten med E27 och EU17. Efter stormötet med alla medlemsstater konstaterade Fredrik Reinfeldt att det återstod mycket för eurogruppen att ta ställning till innan allt var klart.
Så mycket verkar dock klart att Reinfeldt har svårt att sälja in den svenska bankakutlösningen som fungerat så bra här hemma.
I skrivande stund är det okänt vad toppmötet med eurogruppen kommer att resultera i. Det verkar dock ganska klart att allt inte kommer att bli klart. Man är ense i princip om vilka delar som ska ingå i formeln (skuldnedskrivning, rekapitalisering av bankerna och brandvägg av euro för att undvika smitta till andra EU-länder i gungning), men inte om hur den utformas. Det finns olika tekniska lösningar med olika konsekvenser och utfall för olika länder.
Fler möten är att vänta. Det viktiga är måhända att EU mäktar med att visa att en lösning är inom nära räckhåll. Marknaderna ger sitt betyg i dag.
Det är bekvämt att beskriva eländet som en kris för euron och det är förvisso riktigt. Men inte helt. Egentligen är statsskuldskris en bättre beskrivning. Grundproblemet är att euromedlemmar – och alltså inte bara extremen Grekland – har hål i statskassan på en nivå som inte är hållbar.
Även om EU lyckas att avvärja den akuta krisen kommer det att ta år innan dess konsekvenser har klingat av. I själva verket är ett räddningspaket bara början på ett hårt politiskt arbete. Dels gäller det att uthålligt sanera statsbudgetar som utgör sänken, dels gäller det att reformera – på EU-nivå och på nationell nivå – ekonomierna så att tillväxten lyfter.
Till det viktiga politiska arbetet hör också att förklara och förankra varför krishanteringens bördor ska delas i stället för att bara låta de skyldiga ta smällen och betala räkningen.
Mot den bakgrunden är det närmast obegripligt nonchalant att en majoritet i Europaparlamentet ställde sig bakom en ökning av EU:s budget med 4 procent. Man frågar sig vilken värld som de lever – i alla fall är den vänd bort från medborgarna i EU. Uppenbarligen ser parlamentarikerna inte något problem med hål i kassan. Hål i huvudet, säger jag.
