Alliansen mellan fria individer och en centralstat som garanterar dem oberoende och ekonomisk trygghet har djupa historiska rötter i Sverige. Statsindividualismen, som förhållandet kallas, sägs ha utgjort en bas för välfärdstatens utbyggnad under 1900-talet.

Genom att individen står i ett direkt beroendeförhållande till staten, har statsindividualismen också frigjort enskilda människor från beroendet av familj, släkt, grannskap och det civila samhället.

En uppenbar baksida av denna relation mellan individ och stat är att medborgarna underkastar sig statens makt, även om den inte alltid utövas med ömhet och omtanke. En röd tråd går från tvångssteriliseringarna mellan 1930- och 70-talen, från Vipeholms-studierna på 1940- och 50-talen, då man provocerade fram kariesangrepp på funktionshindrade patienters tänder utan deras samtycke, till idag, då två tredjedelar av all offentlig tvångsinlösen av privat egendom sker för att gynna andra privata aktörer (istället för ”angeläget allmänt intresse”) och i det närmaste utan att rättslig prövning sker.

Likväl har sådana avigsidor, tillsammans med höga skilsmässotal, ensamhet och rapporter om tilltagande nedsatt psykiskt välbefinnande, mest ansetts vara smolk i den glädjebägare som statsindividualismen tillhandahållit i form av individens frigörelse från vad som beskrivits som det förnedrande beroendet av ens medmänniskors omsorg.

I fastslåendet om statsindividualismens betydelse är dock individen i fråga antingen en vuxen medborgare med ett stabilt fäste i livet och en utvecklad förmåga till moraliska livsval, eller ett litet barn, som genom en omfattande föräldraförsäkring och ett utbyggt förskolesystem får nära kontakt med föräldrar och jämnåriga. Det som saknas i diskussionen är hur det går med vuxenblivandet, med processen att utvecklas från myndling till myndig, när individen knyts till staten och inte till de nära gemenskaperna.

Ta ett tillspetsat exempel: Det senaste decenniet begås en ny typ av våldsbrott i Sverige, av främst unga män – sten- och flaskkastning mot räddningspersonal – många gånger som överlagda angrepp där anlagda bränder används för att locka ut utryckningsfordon. Detta beteende påvisar allvarliga moraliska brister och avsaknad av en väsentlig värderingsgrund, idag självklar i alla samhällen: att räddningspersonal inte får angripas.

Hur ska ett statsindividualistiskt system, som onödiggjort de nära gemenskaperna, få sådana ungdomar på bättre tankar? Staten kan tilldela oss rättigheter, och välfärdsstaten gör det en masse. Men den statsindividualism som avskaffar de nära gemenskaperna som en skyddsinstans, avskaffar också gemenskapernas funktion att uppfostra individerna, att socialisera dem, för att ta till ett sociologiskt grundbegrepp.

Varje ny generation är en ny invasion av vildar, framhöll Hervey Allen. Inför utmaningen om de nya generationernas moraliska fostran till fullvärdiga medborgare står sig den välfärdande statsindividualismen slätt, trots sitt mantra om vård, skola, omsorg.