I Aisopos fabel om haren och sköldpaddan vinner den långsamme över den snabbfotade. Haren lägger sig ned för att vila och så var det kört. I verkligheten utspelas nu ett drama med sega politiker och sprintande marknadsaktörer i huvudrollerna. Tråkigt nog för politikerna vilar marknaden aldrig.

Först var det Greklands tur att få stöd från EU och Internationella valutafonden, men det räckte inte för att ingjuta förtroende i marknaden. Flykten från risk fortsatte. Efter en maratonförhandling enades så EU:s finansministrar om ett nytt och ännu större paket. IMF går också in med lånelöften. Det skapas en krisfond att ta i anspråk om så skulle behövas på svindlande 750 miljarder euro. Samtidigt bidrar Europeiska centralbanken genom stödköp av statsobligationer.

Det var ett måste att komma överens, för att skapa förtroende för euron och undvika en ny härdsmälta i det finansiella systemet. Denna gång med hårt skuldsatta stater i centrum, men liksom under den senaste krisen med finansinstitut som risktagare. När börserna öppnade igår – på Europadagen – blev reaktionen på den politiska kraftsamlingen välvillig. EU:s finansministrar drog en lättnadens suck, men om förtroendeinjektionen verkligen ska visa sig tillräcklig går det inte att sia om än.

Till skillnad från marknaderna har politikerna en tendens att göra som haren, men för att stödpaketet ska få effekt krävs att det sker en sanering av ekonomin.

Ska m an tro finansministrarna är problemet i stället att marknaden rusar på som en flock hungriga vargar som inget hellre vill än att kasta sig över det svagaste bytet. Visst finns det inslag av spekulativ vadslagning, men krisen bottnar i politiska underlåtenhetssynder i EU-länderna som ackumulerats över en lång följd av år.

Sättet att sköta krishanteringen leder till en lång rad andra frågetecken. Den tidigare låt-gå-mentaliteten satte eurons skyddsnät ur spel. Ja, redan att Grekland släpptes in i värmen visade att politiken var viktigare än ekonomiska fundamenta. Nu tummar man på regelverket igen. Upprättandet av krisfonden stödjer sig på en paragraf i Lissabonfördraget som det krävs en god portion fantasi för att tillämpa. ECB kringgår förbudet att direktköpa statsobligationer genom att nu göra det via bankerna.

Å ena sidan kan sägas att det här är EU och att det funkar på något sätt, men å andra sidan hörs nu allt starkare röster på mer av gemensam finanspolitik. En hel rad knepiga val väntar, men att bara gå vidare är inte något val.