Sedan något decennium förekommer en ny typ av våldsbrott i vårt land: Angrepp på räddningspersonal och räddningsfordon. Attackerna äger huvudsakligen rum, som i upploppen i Rinkeby i veckan, i invandrartäta förorter i större städer. Och de frambringar de sedvanliga förklaringarna om utanförskap, arbetslöshet, känsla av maktlöshet, frustation och avsaknad av en plats i samhället.
Men det råder ingen social automatik som säger att utanförskap leder till att man slänger sten på brandbilar eller flaskor på ambulanspersonal. Det finns åtskilliga bostadsområden som präglas av låg sysselsättning, dåliga skolresultat och låga inkomster, från vilka det aldrig rapporteras om sådana angrepp.
Med attackerna på räddningspersonal står vi inför ett utanförskap som bättre beskrivs i termer av etik och värderingar än i termer av sysselsättning eller skolresultat. Vi står inte bara inför brott som våld mot tjänsteman, utan också inför brott mot starka moraliska imperativ.
Alla yrken som sysslar med att undsätta människor i nöd vilar på en etisk kod om att hjälpa människor utan hänsyn till deras ras, etnicitet, tro, ålder eller sociala status och liknande. Omvänt har också i stort alla samhällen länge haft en allmänt omfattad och många gånger i lag stadfäst etisk kod att låta dem vars uppdrag handlar om att undsätta andra, att arbeta ostört och utan hinder.
Sålunda föreskrev redan den allra första Genève-konventionen från 1864 att sjukvårdspersonal aldrig kan hindras i sitt medicinska arbete. De ska tillåtas att röra sig utan att skadas och med minsta möjliga dröjsmål. Alla parter i en konflikt ska underlätta den medicinska personalens arbete.
Principer som dessa binder visserligen stater som undertecknat konventionen (idag 194) och inte enskilda individer, men principerna är en återspegling av värderingar som är grundläggande i många olika samhällsformationer.
Attackerna sker inte som en följd av anhörigas eller åskådares känsla av hjälplöshet kring en katastrof, som t ex efter diskoteksbranden i Göteborg 1998, då räddningspersonal och sjukvårdare hotades av ungdomar som inte tyckte att det gjordes tillräckligt mycket för att hjälpa just deras kamrater.
Istället har attackerna formen av överlagda angrepp, där tillvägagångssättet är att först anlägga en brand och därefter angripa de brandmän som anländer till platsen, ibland efter att i lönn ha inväntat att polis eller räddningsledare, som åkt ut i förväg, meddelat att brandplatsen varit säkrad.
Det är i detta perspektiv som angreppen på räddningstjänstens personal blir en så allvarlig företeelse, även om sådana angrepp bara förekommer mycket få gånger under de närmare 100000 räddningsinsatser som görs per år.
Attackerna och de överlagda angreppsmetoderna är ett tydligt tecken på att vi i Sverige har allvarliga problem med att till en ny generation av ungdomar i storstädernas förorter, födda i vårt land och med genomgången svensk skola, överföra en värdegrund som länge har varit självklar i de flesta samhällen världen över. Sällan har självrannsakan varit mer motiverad.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
