Det är obegripligt. Bara så konstigt.

Igår presenterade borgarrådet Ulf Kristersson resultatet från de fyra första månaderna med Jobbtorg Stockholm – som initialt riktar sig till socialbidragstagare vars enda problem är att de saknar jobb. Det verkar hoppfullt.

För det första når man betydligt fler personer än med tidigare program. För det andra verkar kombinationen av stöd och krav (socialbidraget kan ryka) fungera. Gissningsvis försvinner också en del bidragsfusk på vägen.

17,5 procent av de inskrivna, eller 916 ­personer, har gått från socialbidragsberoende till egen försörjning. Av dessa har ungefär ­hälften fått arbete som – för att ta jobben som börjar på b – barn­skötare, bilmekaniker, butiksbiträde och bygg­arbetsledare. Andra har påbörjat studier. En rätt stor grupp har upphört att hämta ut socialbidrag utan att tala om varför för borgarrådet.

Samtidigt visar utvärderingen att det finns kvardröjande problem (och konstigt vore det väl ­annars). Att projektet fortlöpande resultatprövas är dock en förändring i förhållande till hur arbetet tidigare har bedrivits : enligt principen att pytsa ut skattepengar och sedan blunda.

Det som är obegripligt är att den social­demokratiska oppositionen inte tycker att det här är bra.

Istället framställs den borgerliga stadshus­alliansens politik för människor på ”storstadens baksida” – eller för att minska segregationen – som den grövsta orättvisepolitik. Man får känslan av att borgarna gör ett medvetet försök att klämma åt svaga grupper i syfte att öka glädjen för Stockholms rikingar.

Det enda svar som jag kan hitta är väljarbasen och desperationen inför valet 2010. Socialdemokraterna förmår inte formulera en attraktiv alternativ politik. Partiet är, som den socialdemokratiska ­debattören Katrine Kielos skriver i artikeln Framgång och förfall (Arena 3/08), ”fientligt inställt till stockholmarna”:

”Partiet uppfattas dels som det varken vill eller kan svara på de specifika problem som finns i Stockholm. Dels misslyckas de konsekvent med att tilltala medelklassen. Socialdemokratin skuldbelägger allt som definierar dessa grupper: ­fri­skolor, bostadsrätter, klassresor.”

Träffande, eller hur?

Kielos tar dock själv i så det osar i sin beskrivning av stadshusalliansens politik, utan att grubbla ­närmare på innebörden av att stockholmarna ­alltså gillar den. Poängen är snarare att hon ­identifierar socialdemokraternas stockholms­dilemma. Stockholm är ganska borgerligt medan Arbetarekommunen är ganska traditionell ­vänster.

Mest intressant i Kielos artikel är beskrivningen av föraktet för vanligt folk. Hon berättar om en sammankomst på Bommersvik med sikte på att återta makten i Stockholm 2010. Hon ger några ­utdrag ut diskussionen:

”–Jag önskar ofta att det inte hade varit nödvändigt att vinna medelklassen. Att det räckt med att vi mobiliserar i förorten.

–Jävla medelklassen!

–Vi behöver lyckade medelklassossar. Ni vet: läppstiftssossar. Sossar med ­mascara.

–Ja, fast inte sån där Mona Sahlin-mascara.”