Att arbeta som frilans i oroliga delar av världen är det mest ensamma och utsatta en journalist kan syssla med. Visserligen har du frihet att kunna lägga ned ordentligt med tid på dina projekt, om du kan finansiera det hela, men du har inget stöd från någon hemmaredaktion som kan skicka hjälp om något skulle hända. Du är med andra ord helt utlämnad till dig själv.

Redaktionerna är mycket försiktiga med att skicka sina egna medarbetare in i kris- och krigshärdar, men man vill gärna ha frilansens material om han eller hon skulle lyckas komma över något bra. Däremot är ingen beredd att ta ansvar för frilansen när projektet genomförs, eller betala ordentligt för materialet.

Just ensamheten och utsattheten med allt vad det innebär, blir extra tydligt när det gäller Martin Schibbye och Johan Persson som i dag får sina domar.

Journalisterna bröt mot etiopisk lag när de på eget bevåg försökte ta sig in i Ogaden tillsammans med en terroriststämplad gerilla. De tog en risk som de förmodligen var fullständigt medvetna om.

Men det ligger i sakens natur att man som reporter emellanåt befinner sig på platser där man inte ska vara. De som begår övergrepp försöker självklart hålla borta journalister från dessa platser, eftersom de inte vill att det som sker ska komma ut till omvärlden. Jag har själv blivit insmugglad till stängda fronter utklädd till soldat och biståndsarbetare och har även blivit arresterad ett antal gånger.

All rapportering i högriskområden bygger på ett övervägande mellan riskerna och möjligheten att göra ett bra arbete. Och hur ska man kunna få reda på något om man inte är på plats?

Så det är inte konstigt att Schibbye och Persson tog risken att försöka ta sig in i Ogaden.

Det som är märkligt är att det hela inte löstes på ett smidigt sätt när de greps. Journalister från andra länder, Frankrike, USA eller Storbritannien, som fängslats brukar smidigt släppas och föras ut ur landet innan det hela vuxit till att bli en politisk prestigesak. I de båda svenskarnas fall hände intet, istället hamnade saken på en sådan nivå att det var uppenbart att regimen skulle fälla dem för att statuera ett exempel.

Visst, man kan och ska ha många åsikter om Etiopiens lagstiftning, brist på demokrati och godtyckliga terroristlagar. Men frågan är vilka slutsatser svenskar hade dragit om två etiopiska reportrar försökt ta sig in i ett militärt skyddsområde tillsammans med några män som enligt Säpo hade kopplingar till en terrorgrupp?

Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg, som knappast är känd för sina djupa kunskaper i utrikesrapportering, krävde i en häpnadsväckande konspiratorisk kolumn (22/12) att utrikesminister Carl Bildt borde avsättas eftersom han suttit i styrelsen för Lundin oil, och typ därför är skyldig till allt, även att svenskarna sitter i fängelse.

Men anklagelser faller platt om det inte finns fakta, vilket är ytterligare ett skäl till varför god journalistik behövs. Och viktigast är att svenskarna släpps, vilket förhoppningsvis sker när allt lugnat ned sig och ingen prestige står på spel. Tyst diplomati behöver faktiskt inte alltid vara något dåligt.