Tjugo år har gått sedan Frederick Douglass Academy slog upp dörrarna i Harlem. Skolans grundläggande princip är mycket enkel: bara för att man växer upp i ett utsatt område, kanske i en trasig familj, behöver man inte vara dömd till ett liv i utanförskap.

Verksamheten kretsar kring tolv ej förhandlingsbara regler, exempelvis att eleven ska komma i tid till skolan varje dag, göra sina läxor, uppträda hövligt mot lärare och kamrater och i allmänhet bete sig just så som vuxna förväntas bete sig på sina arbetsplatser. Den som behöver får stanna kvar i skolan och göra läxorna där, med stöd och hjälp från skolans personal.

Denna modell, kallad ”Monroedoktrinen” efter skolans grundare Lorraine Monroe, har etablerat FDA som en av USA:s bästa skolor. Lorraine Monroe, själv uppvuxen i Harlems slum, är en kulturrevolutionär i ordets allra bästa betydelse.

Hon har fått en framgångskultur att spira i en stadsdel som samhället i praktiken hade gett upp hoppet om.

Jag drar mig till minnes Monroe och hennes bästsäljande bok Nothing’s Impossible (Perseus Book Group 1999) när jag lyssnar till Sveriges Radios serie Den orättvisa skolan. Här märks särskilt en diskussion om den modell som Skolverket tagit fram för att analysera skolors och kommuners betygsresultat (7/11).

Modellen kallas SALSA, vilket står för ”Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala SambandsAnalyser”. De samband som analyseras är bland annat andelen elever med invandrarbakgrund samt föräldrarnas utbildningsnivå. Hög andel invandrare och/eller lågutbildade föräldrar innebär att skolan förväntas prestera sämre.

Enligt SALSA bör cirka 75 procent av landets elever nå upp till godkänt i alla ämnen. I vissa skolor, som invandrartäta Fittjaskolan i Botkyrka, är siffran 36 procent.

Staffan Lund, ansvarig för SALSA-systemet på Skolverket, säger till SR att Fittjaskolan ”får vara nöjd en liten stund och sedan arbeta vidare” om endast 64 procent av eleverna inte når upp till målen. De tidigare jämförelserna, som baserades på faktiska resultat, var enligt Lund ”ganska råa”.

Det är svårt att tänka sig en tydligare kontrast till Monroes framgångskultur. Botkyrka är inte tillnärmelsevis så problematiskt som Harlem var. Ändå betraktas Fittjaskolan (och liknande skolor) med en blandning av upphöjt förakt och slapp liknöjdhet. Det reser oroande frågor om skolans funktion.

Varför ska egentligen någon förälder skicka sitt barn till en skola där två tredjedelar av eleverna förväntas slås ut? Genom SALSA-modellen reduceras skolan till ett förvaringsutrymme, och utbildning till närvaroplikt.

Efter skoltiden väntar samma arbetsmarknad på såväl Botkyrkas som Brommas barn, och då finns inga förmildrande SALSA-siffror. Självfallet har skolor olika förutsättningar, men även om medlen skiljer sig måste målen vara gemensamma. Annars kan vi lika gärna skrota den allmänna skolgången.