Ett mycket stort antal reportrar, sändningsproducenter, översättare med flera har tvingats gå från Sveriges Television trots att de behövs. De flesta har blivit tillsagda att gå direkt till ett bemanningsföretag för att via det genast återkomma till samma jobb som de haft hos SVT – bara nu till betydligt högre kostnad och med en annan status. En av cheferna påpekade att efter den stora utrensningen som skedde våren 2009 skulle man anlita bemanningsföretag i nio månader och sedan upphöra med det, för då behövde SVT nämligen inte längre bry sig om Las. Nu har dock verksamheten permanentats.

Tidigare medarbetare som tvingats lämna SVT har startat bemanningsföretag och getts lukrativa kontrakt med sin forna arbetsgivare. Som mellanhänder tjänar de nu pengar på sina tidigare kollegors arbete, pengar som kommer av de licenser som alla som ”innehar tv-apparat” måste betala.

SVT:s agerande ter sig såväl cyniskt som kostsamt. Bemanningsföretagen ska ju ha en vinst (ett av dem lär lägga 50 procent på lönesumman) och dessutom ska moms betalas, moms som SVT inte får dra av. Med sådana påslag är det lätt att räkna ut att det blir rejält dyrare för SVT att anlita kompetenta och duktiga människor den här omvägen än att ha anställda eller anlita frilansare direkt, som man gjort tidigare i decennier. Detta medger också SVT, men påstår svävande att det ”på sikt” inte ska behöva bli dyrare.

Det är inte enbart de tidigare SVT-medarbetarna som startat bemanningsföretag, som skär licensguld med täljknivar. Produktionsbolag drivna av tidigare anställda och frilansare vid SVT tar också rejält betalt eftersom deras produktioner blir betydligt dyrare för SVT (hyra, material, löner, vinster, moms) än om de gjorts i huset.

Varför hör man då inte något om detta i offentligheten? I Uppdrag granskning den 20 januari i år nämndes SVT:s hantering av sina medarbetare, men tämligen dämpat. Tänker man efter förstår man dock varför tystnaden är så öronbedövande: SVT är en enorm maktfaktor i mediebranschen. Cheferna sitter säkert och de dirigerar sina underlydande som vore dessa spelpjäser i Fia med knuff. Man mopsar sig inte för man måste ju kunna försörja sig och inte bli svartlistad på den stora arbetsplatsen.

Solidaritet och lojalitet har inget värde, är budskapet från SVT till dem som efter lång och trogen tjänst anmodas gå till bemanningsföretag. Vad kulturdepartementet tycker om den här kostsamma och förödande sönderslagningen av Public Service-bolaget är inte känt.

Det vore bra om någon – Riksrevisionen? – fick i uppdrag att utreda SVT:s agerande ur olika aspekter: efterlevnad av sändningstillståndet (till exempel när det gäller nationella minoriteter); det ekonomiska tänkandet och användningen av licenspengar; varför så många ex-anställda fått långvariga och mycket lönsamma kontrakt för sina bemanningsföretag och hur den upphandlingen har gått till, juridiska frågor kring Las med mera. En total revision skulle kanske kunna få slut på vad som ter sig som ett dyrt maktmissbruk som kan fortgå för att människor inte vågar riskera att bli persona non grata hos det mäktiga Public Service-bolaget.

Merit Wager är översättare och fri skribent. 5 meritwager.wordpress.com