KOMMENTAR | Globalisering

Varför är så många personer verksamma i konstnärliga professioner negativa till globalisering? Man kan lätt spåra deras kritik mot den ekonomiska globaliseringen. När Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Samuelson, en gång fick frågan vad i nationalekonomin som går på tvärs mot intuitionen kom han bara på en sak: teorin om komparativa fördelar. Den bryter mot en föreställning om handel som nollsummespel, att produktion i ett annat land tar jobb från produktion här hemma.

Men däremot borde väl den kulturella globaliseringen inte bara vara ett fenomen att försvara utan till och med själva livsluften för konstnärligt skapande personer? Tänk dig själv: vad hade statusen på ett lands kultur varit om utbudet hade begränsats till författare, tonsättare, dramatiker, skådespelare och musiker från det egna hemlandet?
Två saker på senare tid har fått mig att fundera.
I slutet av juli publicerade Kommerskollegium en rapport om handelshinder i Europa för svensk design, som visar hur konstnärligt skapande inte kan röra
sig fritt över gränserna. Ett svenskt heminredningsföretag måste i minst sju EU-länder genomgå ett slags behovsprövning för att de ska få tillträde till länderna. För att få tillstånd måste prövningen visa att ”man tillför något till det geografiska område där man vill etablera sig och att konsumenterna i området inte redan har tillgång till ett likvärdigt utbud inom en rimlig radie”. En svensk arkitektbyrå kan inte söka om bygglov i Frankrike utan det är reserverat för arkitekter registrerade i Frankrike. Rapporten berättar också om fler typer av hinder.

Den andra händelsen är allvarligare. Efter en konsert i Strasbourgs Palais de la Musique i februari greps Volker Hartung, dirigent för Kölns Nya filharmoniker, av fransk polis. Det skedde just efter publikens stående ovationer till orkesterns framförande av Ravels Bolero och Bizets Carmen. Hartung, som är av Europas ledande dirigenter och reser världen över med sin orkester, är heller inte ensam om bryska möten med fransk polis. En italiensk arrangör
av en konsertturné i Frankrike blev två veckor tidigare gripen just efter att den orkester han turnerade med hade avslutat Mozarts Don Giovanni. Dirigenten David Miller och flera ur orkestern togs också in på förhör.

Vad har då Hartung gjort för att hamna i klammer med fransk polis? Han har, enligt polisen, bedrivit ”illegal import av arbetskraft”. Det låter som människosmuggling, men betyder i det här fallet enbart att det i hans orkester fanns personer från Östeuropa som inte hade tillstånd att arbeta i Frankrike (fastän de hade det i Tyskland). Det var i all fall vad som påstods, men Hartung hade ansökt och fått tillståndet beviljat. Någon timma före konserten hade det däremot på fax kommit ett besked att det plötsligt dragits in. Även om Hartung hade nåtts av beskedet hade det varit för sent för att ställa in konserten.
Hartung åtalades aldrig för något. Han hade rätten på sin sida. Det visste fransk polis redan innan den grep honom, men misstanken är att det franska musikerfacket - som bedrivit tuff lobbyingkampanj för att stoppa lägre betalda musiker från Östeuropa att framträda i Frankrike - övertygade fransk polis att ingripa för att statuera exempel. Hartung förbjöds också, i strid med EG-rätten, att i framtiden uppträda i Frankrike.
I Storbritannien har nu en turné av Hartung ställts in då arrangören, den anglikanska kyrkan, är rädd för dålig publicitet. Katedralerna får hellre stå tysta.

Jag kollar svenska tidningars kultursidor för att se reaktioner. Jag läser konstnärliga fackförbunds hemsidor för att få höra hur de har eller tänker protestera mot detta stryptag på kulturen. Jag bläddrar i fackpress för att få läsa åtminstone en notis om faran med kulturell protektionism.
Men ingen skriver eller säger något. Det är tyst. Överallt tyst.