Finlands president har avlövats mycket av ämbetets forna makt men i utrikes- och säkerhetspolitiken spelar presidenten fortfarande en central roll. Nu har Sauli Niinistö bestått det första elddopet i samband med den ryske generalstabschefen Nikolaj Makarovs besök i Helsingfors tidigare i veckan.

Inför Natos toppmöte i Chicago varnade Makarov för att Ryssland skulle kunna bli tvunget att genomföra ett preventivt kärnvapenanfall mot Europa; det var i anslutning till diskussionen om Natos planerade missilförsvar. I Helsingfors varnade han Finland för att gå med i Nato, kritiserade både nationella övningar och finländskt deltagande i Natoövningar. Till och med nordiskt försvarssamarbete hamnade i skottgluggen för vad som Ryssland kan uppfatta som ett militärt hot.

Istället borde Finland satsa på militärt samarbete med Ryssland, var uppmaningen i det tal som Makarov höll inför den finländska försvarsföreningen. Han ska också ha visat en karta där Finland och de baltiska staterna liksom under det kalla kriget hör till den ryska intressesfären.

Det är ett flagrant exempel på hur Ryssland i sin ambition att bli en större regional stormakt spänner verbala muskler för att projicera makt mot en granne.

När Niinistö senare mötte Makarov gick presidenten rakt på sak:

”Generalen har hållit ett tal. Jag skulle vilja börja lite med den frågan.”

Och vidare:

”Jag upplyste honom om att en felaktig analys lätt leder till felaktiga slutsatser.”

Statsminister Katainen, utrikesminister Tuomioja och försvarsminister Wallin har alla slagit fast att Finland fattar sina egna beslut om försvar och säkerhet. (Tråkigt nog, men inte helt oväntat, har den förre presidenten Tarja Halonen gjort bort sig med kommentaren att ”vår självständighet lider inte av att vi lyssnar på våra grannar”.)

Det är markeringar som är viktiga inför kommande beslut om att inom ramen för Natosamarbetet delta i luftövervakning av isländskt territorium, och inför arbetet med den kommande försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen som ska lägga fast politiken fyra år framåt.

Efter uppståndelsen i Helsingfors reste generalstabschefen Makarov vidare till Stockholm för möten med ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström. Det är synd att varken Enström, Bildt eller Reinfeldt har sagt jota om Makarovs påtryckningstal i Helsingfors. Det borde ha varit självklart att Sverige solidariskt sträcker ut en hand och slår fast att Finland bestämmer själv.

Inte minst är det viktigt eftersom det som rör Finland spiller över på svensk försvars- och säkerhetspolitik.