När konstnären Makode Linde utryckte Västerlandets föreställningar om Afrika i form av en tårta som föreställde en svart kvinna, i vilken kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sedan karvade, tills bakverket skrek av smärta, då gjordes en omtagning av en diskussion vi vant oss vid. Vad är konst? Vilka etiska krav kan vi ställa på konsten? Får en konstnär göra mig till del av sitt verk utan mitt medgivande? Samma som med Anna Odell. Samma som så många gånger förr.

Och det är klart att det är legitimt att fråga efter det konstnärliga värdet i Marco Evaristtis inbjudan att köra guldfiskar i en mixer (2000), liksom det etiskt försvarbara i att, som Chris Burden, låta sig skjutas i armen (1971) för konsten, två berömda exempel på chockkonst. Från ett konstteoretiskt perspektiv tycker jag att det är en ointressant diskussion. Den är redan avgjord, och det gick lätt och snabbt: Konst- nären, intentionen och sammanhanget får avgöra vad som är konst, vi äger rätten att avfärda på våra grunder. Resultatet i form av slutsatser är lika med den tomma mängden.

Däremot är det extremt intressant att notera vad de fyra exemplen ovan har gemensamt, som de dessutom delar med en massiv mängd konstnärliga verk i vår kultursfär och epok, nämligen ansatsen att bryta ner, svartmåla, provocera, skrämma, äckla, håna. (Några vill riva för att sedan bygga nytt, andra tänker inte så långt.)

I ett kapitel i boken Dygdens glädje (Atlantis, 2012) grubblar Johan Wennström (disclosure: min gode vän) över detta, och försöker förstå fenomenet. Resultatet är en kulturkritisk essä värd en mässa, som fyrar av associationer i tusen riktningar.

Kännetecknande för den negativistiska konst som Wennström mediterar kring är – och nu är mina omdömen svepande – dels att den vill provocera, dels att den vill dekonstruera. Den vill krossa mottagarens bekvämlighet och bryta ner hans begreppsliga schema. I det sammanhanget finns två intressanta observationer att göra.

För det första, det är troligt att konsten uppstod till följd av de exakt motsatta drivkrafterna. Vi är underkastade verkligheten (som det latinska ”subjekt” säger: under-kastad), världen presenterar sig (objekt) för oss. Vi uttrycker intrycken genom att re-presentera dem, åter-ge dem.

I den här mystiska, svindlande relationen mellan ordet och objektet måste konsten ha tagit sin början, 10000-tals år före skriftspråket. De religiösa övertonerna är närmast tvingande, liksom kravet på att bekräfta mottagaren, andligt, emotionellt och begreppsligt.

För det andra, samtidskonstens samfund tenderar att använda just provokationen och dekonstruktionen som kriterium för konstnärlighet. Tanken att medkännande och konstfärdighet, som är bekräftelsens och representationens förutsättningar, skulle vara konstnärligt värdefulla i sig avfärdas programmatiskt. Utan en droppe gift är det bara en schlager. Varför?

Nedanför parnassen avfärdas all idékonst, vilket är ogenomtänkt. Men däruppe råder en lika oreflekterad okänslighet för konstens rikedom.