Varför mördar man sin dotter?

arför mördar man sin dotter? Flera har ställt sig frågan, men få har ställt den till mördaren själv. I en bok med samma titel (Norstedts) intervjuar Emre Güngör och Nima Dervish de män som mördade Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali.

Att låta mördare ge sin version bär alltid något kontroversiellt med sig, men författarna balanserar utmärkt. Visst innebär till exempel Rahmi Sahindals historia att jag bättre förstår omständigheterna som ledde fram till tragedin. Inte förståelse i bemärkelsen sympati med hans handlingar, förstås, men att se förloppen genom förövarnas ögon ger ett bättre grepp om hederskulturen. Den förståelsen är viktig om man vill göra något åt förtrycket. Jag träffar Güngör och Dervish för att prata lite om boken. Båda har engagerat sig i hedersfrågan länge. Dervish har, som journalist, skrivit mycket om problematiken. Güngör själv är uppvuxen inom hederstraditionen och har med sitt arbete i Sharaf hjältar (Sharaf=heder) gjort mycket just för att nå killar och män. Nu sprider han i ett regeringsuppdrag kunskap till nyckelaktörer.

I Danmark har en större grupp släktingar dömts för ett hedersmord, trots att inte alla handgripligen utförde det. Här förvånades många över att inte fler dömdes i fallet Abbas Rezai. Borde vi se och betona det kollektiva mer här också?

EG: Stämpling och sådant finns ju som brott. Men till skillnad från ett maffiamord så är alla de här fallen unika. Det finns inte en mall för alla hedersmord. Till exempel var det ju Fadimes farbror som angav hennes far för polisen, för att visa att han tog avstånd. Men när och om det är en kollektiv gärning så kan det behövas kollektiv bestraffning.

ND: Ett balkongmord kan vara svårt att bevisa, men i fall som mordet på Abbas framstod det nog för många som uppenbart att flera var inblandade.

EG: Ett problem är att kunskapen om hur man utreder fallen fortfarande är alltför låg. Det var till exempel ett balkongfall i Malmö och när polisen kom dit hindrade de inte männen i familjen från att prata ihop sig.

ND: Ibland kan man ju känna att alla borde ha fattat vid det här laget, men många antingen vet för lite eller är rädda för närma sig problematiken.

Emre, vilken är den vanligaste missuppfattningen om heders- våld när du är ute och föreläser?

EG: Att hedersvåldet är samma sak som ”mäns våld mot kvinnor”.

Ni riktar ganska stark kritik mot de kulturrelativistiska debattörer som inte velat erkänna att hederskulturen finns, bland andra integrationsutredaren Masoud Kamali?

ND: Det som Kamali gjorde, eller inte bara han utan flera, var en enorm björntjänst. Förnekandet försenade debatten kraftigt. Visst, man ska inte generalisera i onödan, men let’s face it, de här problemen är större i vissa grupper. Man måste se sanningen.

Är vi förbi förnekelsestadiet nu?

ND: Inte helt, men det är bättre.

EG: En sak ska vi heller inte glömma och det är att debatten hade inte kommit och många liv hade inte kunnat räddas om inte vi som är från de här grupperna hade vågat driva på.

Flera av de ni intervjuar hävdar att deras mord inte var heders- mord och talar om ilska för stunden. Ändå är ju flera heders-mord vi känner till, Pelas, Abbas, knappast av karaktären ”infall i ögonblicket”?

ND: Man ska nog ta de där förklaringarna med en stor nypa salt.

EG: Samtidigt finns det något där. De finns ofta en historia av psykisk ohälsa och instabilitet. Deras situationer är förstås mer än vad som framträder i media. När de förlorar sin status, inte längre håller ihop familjen och försörjer den, leder det till maktlöshet, depression och ilska. Det är inte självklart att de ser sina egna tragedier som ”typiska” heders-mord. Men traditionerna finns där i grunden.

Samtidigt är ni noga med att poängtera att ni inte vill ta bort all hederskultur?

EG: Det finns en positiv sida också, ordet heder betyder ju också samma sak som här. Den delen är bra. Jag vill gärna ha sharaf om det betyder att vara en hederlig medborgare som jobbar och beter sig schysst mot andra.