Det är inte svårt att få folk att hålla med om att den svenska vården borde vara mer kundorienterad. Alla instämmer och fyller på med en historia om när just de blev rysligt illa bemötta.

Så långt konsensus, men ställer vi därefter frågan om patienterna inte rimligen borde vara kunder om nu vården ska vara kundorienterad, ja då lär samsynen raskt försvinna – medan folk oroligt trevar efter plånboken. Det gör de i och för sig rätt i. De flesta har inte råd ens med ett par röntgenplåtar. Kollektiva lösningar kommer alltid att behövas, men därmed inte sagt att det är vår kollektiva lösning som är den bästa för att verkligen krama fram varje droppe kvalitet.

I går gästade Regina Herzlinger, professor på Harvard Business School, Stockholm och Timbro. Förutom att Herzlinger skrivit bästsäljaren Who Killed Health Care? (McGraw-Hill, 2007), så har hon även myntat begreppet ”konsumentdriven vård” och utformat republikanske presidentkandidaten John McCains vårdpolitiska plattform. Hennes beskrivning av den amerikanska debatten pekar mot att de flestas tankar går åt unge­fär samma håll – en riktning som har mycket gemensamt med hennes egna.

– För några år sedan hade Hillary Clinton knappt velat lyssna på mig, då var konsumentdriven sjukvård inte så aktuell, men nu är den det – oavsett vilken president vi får.

Herzlingers syn på USA:s sjukvårdsproblem skiljer sig från hur de brukar framställas i Europa, där den gängse föreställningen om det ondas rot är att staten överlåtit åt marknaden att sköta sjukvården.

Liksom kritikerna av den offentliga sektorn här, skjuter Herzlinger in sig på hur ett felställt kollektivt system blivit en improduktiv koloss. Försäkringsbolagens krav på massans konformitet har nått absurditetens gräns. Det är i stort sett omöjligt för privatpersoner att köpa en sjukförsäkring ens om de är höginkomsttagare. Arbetar du i ett litet företag är chanserna också små att din arbetsgivare ska lyckas. Varken här eller i USA kommer marknadsekonomins drivkrafter var konsument till del. Herzlinger konstaterar att det egentligen inte finns några vettiga argument för varför människor ska låta sina arbetsgivare shoppa sjukvård åt dem. Resonemanget går lätt att översätta till svenska förhållanden. Varför tror vi egentligen att politiker är mer lämpade att utforma sjukvård?

Herzlinger förespråkar ett grundavdrag, med vilket du blir din egen aktör och kund, vars gunst såväl försäkringsbolag som vårdgivare tävlar om. Hon nämner Schweiz, där alla medborgare måste köpa sin egen sjukförsäkring. Ingen står utanför, ingen ­nekas försäkring, men bolagen samarbetar och täcker upp för varandras risker och kostnadstoppar.

När Michael Moore sålde in sin film Sicko bad svenska journalister honom att tycka till om att den svenska regeringen ”säljer ut sjukvården”. Moore hade inga invändningar mot att agera expert på svensk vård och uttryckte stor oro ”för att den borgerliga regeringens politik skulle attackera ”själ och hjärta” i den svenska välfärden.” (DN 30/9 2007)

Nå. Vi som bor här vet ju att det kanske är själ och hjärta som har saknats. Kvaliteten på apparatur och kunskap finns. Moore och många andra amerikaner uppe­håller sig emellertid vid ett annat ord än det vi brukar använda när vi ”värnar” vården. De ­talar om universalitet, vi talar om offentlighet. Kanske skulle vi låna det där ordet lite oftare. Det är allas tillgång till vård som bör värnas. Vem som driver och äger den är inte särskilt intressant.