STRASBOURG. Ingen ordning alls. Så skulle man kunna sammanfatta läget i EU-apparaten just nu. Lissabonfördraget hänger i luften. Lagpaketen skjuts på framtiden i parlamentet då ledamöterna vill kunna stoltsera med ståndaktig kverulans när de snart påbörjar sina omvalskampanjer. Ordförandeskapet ligger för närvarande på Tjeckien, vars regering fälldes i en misstroendeomröstning i tisdags. Ja, och så har vi den ekonomiska krisen som drabbar hårt överallt, förstås.
Ändå föreföll allt fungera som vanligt när jag fick möjlighet att granska maskineriet i Strasbourg i förra veckan. Jag, liksom i stort sett alla andra, ser lätt EU som någonting avlägset. Jag vet att det är fel, men känslan är svår att bekämpa. Det är ju så krångligt alltihop. Man känner sig dum.
I en kiosk inne i Europaparlamentet köper jag en tändare. Naturligtvis påminner den inte om en leksak – sådant har gemenskapen förbjudit. När jag ska använda den får jag tji. Så intrikat barnsäker är denna tingest. För krånglig. Jag känner mig dum och tar hjälp av en dörrvakt, som försöker lära mig hur eld blir till. Snart nog känner vi oss dumma tillsammans.
Detta sker i början av veckan och tändaren känns symbolisk. Hela det krångliga konceptet EU i min hand – i form av en otändbar blå tändare med gula stjärnor på.
Men jag besegrade den. Det blev eld och lågor. EU är inte så svårt som det verkar, om än väldigt intrikat.
– Ni behöver inte skriva att jag sa just så, men ni får lov att skriva att jag kanske inte är så förtjust, säger Margot Wallström till oss i den blandade kompott ledarskribenter och journalister som är på besök i Strasbourg.
Hon har nyss varit underhållande öppenhjärtig om vad hon tycker om Tjeckiens EU-skeptiske president Vaclav Klaus. Tjeckien och Storbritannien är länderna som har varit mest på tapeten under veckan – båda mest på grund av inrikes besvär.
Den misstrodde premiärministern Mirek Topolanek höll ett svavelosande tal i EU-parlamentet med adress Barack Obama. Topolanek har rätt i sak när han kritiserar Obamas önskan om att EU ska följa USA och slösa och stimulera sig ur krisen. Spenderbyxor i det här läget är inte särskilt smart och avvisades tack och lov av EU-toppmötet redan för två veckor sedan.
Någon dag tidigare har den brittiske premiärministern Gordon Brown hållit ett betydligt mindre dundrande anförande i EU-parlamentet. Snarare var han inspirerad av Obamas svulstiga retorik, men dessvärre också av dennes förmåga att tala länge, utan att säga något konkret. Även Browns tal var tydligt färgat av hans inrikespolitiska problem. Han må stå inför EU-parlamentet, men egentligen pratar han med sina väljare – och de är inte nöjda.
Detta är förutsättningarna inför torsdagens möte i London mellan G20-ländernas ledare, då krisen ska tacklas. Alla svettas de under sviktande opinionssiffror i krisens spår. För att blidka opinionen hålls dundrande eller svulstiga tal. Man vill ”göra något”, men vad? Efter en vecka av lyssnande landar jag i den enkla slutsatsen att det kanske är för krångligt. Kanske känner sig även världsledare dumma och maktlösa just nu. Ekonomiska kriser är som väder, svårt att styra över.
Alla betonar ansvar, men skryter samtidigt om redan lagda stimulanspaket. Alla pratar om att protektionism måste undvikas, men ändå hörs protektionistiska tongångar i samtalet med väljarna. Alla pratar om regleringar – det låter beslutsamt, men få nämner att statlig klåfingrighet är en del av finanskrisens uppkomst. Skulle det inte vara en god idé att reglera bort själva klåfingrigheten?
Kanske är det med ekonomin som med tändare. Med lite mindre krångel blir det eld och lågor.
