Jag menar inte det som en retorisk fråga. Som sådan dyker den ibland upp i debatten, man håller upp desperationen och mördandet i Homs framför Ship to Gazas entusiaster, som ett argument att nita dem med. Det är en ovärdig gest.

Men faktum är att under det år som gått har vi stått passiva inför ett pågående massmord. Dödstalet för Syrien har nått över 8000. Män, kvinnor och barn har torterats till döds i regimens fängelser.

Att gå in militärt till skydd för civilbefolkningen framstår som realpolitiskt omöjligt. En FN-resolution till stöd för en humanitär insats blockeras av Ryssland, och det är heller inte säkert att en intervention skulle minska nöden – mördandet fortgår exempelvis i Libyen (om någon minns Libyen).

Men varför inget Ship to Syria?

Det skulle, föreställer jag mig, kunna ha betydelse om tillräckligt många västerlänningar styrde solidaritetsfartyg mot Syrien. ”Världssamfundet har inte agerat”, skulle vi säga, som det heter hos Ship to Gaza, och ”som medmänniskor kan vi inte stillatigande se på nöden”. Och så skulle vi välla in, med mat och förnödenheter och som mänskliga sköldar. Varje vapen riktat mot oss skulle bli en världsnyhet.

Så varför inget Ship to Syria?

Skälet är att fredsaktivister från väst styr frihetsflottiljor och agerar mänskliga sköldar bara när de utmanar makter som de i grunden tror gott om. Den ironiska sanningen är att aktivisterna på Ship to Gaza visat på det enda sätt som betyder något – i faktisk handling – att man anser att Israel är det goda och demokratiska landet, omgivet av diktaturer de inte vågar provocera.

Henning Mankell har sagt att det fanns ett vapen ombord på det skepp som bordades av israelisk militär under färden till Gaza – hans rakhyvel. Vem åker till syriska Homs, beväpnad med en rakhyvel i necessären? Det krävs militära trupper, eftersom det demokratiska samtalet krossas under larvfötter. Till skillnad från i Israel.

Därför avstår Henning Mankell och Mattias Gardell eller deras motsvarigheter. Den syriska Medelhavskusten ligger 40 mil från Gaza, men på syrisk mark kommer man inte att få höra några paroller om den medmänskliga plikten att hjälpa människor i nöd. De dröjer tills det blir dags för nästa fredskonvoj för Palestina.

Sådana är våra förväntningar på den syriska regimen, och det dagliga nyhetsflödet från Syrien bekräftar att de är välgrundade. Förutom att Ship to Gaza blir ett motvilligt erkännande av Israels moraliska överlägsenhet, vilken slutsats bör vi dra? Att en diktatur bör bedömas med en annan moralisk måttstock än en demokrati? Att ett brott är mindre orätt för att det begås av en regim utan skrupler?

Det verkar så. Inte en enda dag under det år som revolten i Syrien har pågått har jag upplevt ett sådant ursinne som när israelisk militär dödade åtta aktivister på Ship to Gaza. Då fylldes Sergels torg av demonstranter redan samma kväll.

I tisdags dödades 67 människor i Syrien.