GÄVLE Gavleån speglar Stadsparkens höstfärger men inne på Konserthuset ska det kännas som evig vår. I alla fall om ledningen för de nya moderaterna får bestämma. ”Fortsatt förnyelse!” står det i jättebokstäver bakom Fredrik Reinfeldt när han håller sitt öppningsanförande, och hans budskap till ombuden är att partiets förändring aldrig får stanna av.
Fast lika omvälvande som Fredrik Reinfeldt vill vara när det gäller bilden av partiet, lika försiktig är han med signalerna till väljarna om vad för slags förändring av tillvaron som partiet vill åstadkomma. Om moderaterna före Reinfeldt brukade vilja stöpa om samhället efter sin politik, går de nya moderaterna i hög grad ut på att man stöper om sin politik efter samhället.
Vid pressträffen talar Reinfeldt med längtan i rösten om att ett parti, som fångar upp tidens frågor och uttrycker sig så att det går hem hos bredast möjliga väljargrupper, kan bli hur stort som helst. Han uppträder som fullfjädrad pragmatiker, och jag kan tänka mig att tillväxtambitionerna väcker minst lika mycket huvudbry hos Göran Hägglund och Jan Björklund som hos Mona Sahlin. Borde det inte vara Alliansen snarare än moderaterna ensamma som utmanar socialdemokratins traditionella dominans?
Det var över huvud taget glest med referenser till allianssamarbetet under stämmostarten. Lite i talet, inget på scen. De tre partiledarkollegerna skickade hälsning per taffligt videoklipp, men de fanns inte på plats och verkar inte vara på ingång. Det är att underskatta det gemensamma borgerliga projektets betydelse för segern 2006 och chanserna 2010. De nya moderaterna har slagit an en ödmjukare ton i umgänget med väljarna, och ödmjukheten måste prägla även relationen till koalitionspartnerna. Moderaterna ensamma får inte majoritet i nästa val.
Att tala med mindre bokstäver gör det lättare för partiet att nå fram, och det är ett framsteg att man har lämnat tankefiguren ”kamp mot den offentliga sektorn” till förmån för konstruktiv diskussion om hur de viktiga välfärdstjänsterna kan förbättras.
Fredrik Reinfeldt gör en trovärdig verklighetsbeskrivning och resonerar välavvägt om att förbättrad välfärd handlar om mer än resurser: Makt till patienter, föräldrar och äldre. Valfrihet, konkurrens och beslutsrätt till de anställda på golvet som metoder att nå kvalitet.
Synd bara att pragmatismen för ofta slår över i frivilligt spel på bortaplan. ”Välfärd före värnskatt”, sade Reinfeldt i sitt tal. Med det argumentet har Göran Persson brukat avvisa det mesta. Och hur ska man kunna komma till beslut om att avskaffa straffskatten på utbildning och prestation ifall man sätter det i motsatsställning till skola och sjukvård?
När kan du någonsin säga Värnskatt före välfärd, frågar jag statsministern. Svaret blir långt men innebörden kort: I varje fall inte före valet.
