Om man följt det jag skriver vet man vad jag tycker om Sverigedemokraterna. Möjligheten finns dock att alla inte nagelfar mina ord varenda gång jag publiceras, så låt mig helt kort sammanfatta:
SD står för en diskriminerande människosyn som bryter mot både kristen moral och upplysningsideal. Det har en syn på mångkulturalism som på ett rent personligt plan stör mig djupt. Det har en förvriden syn på begreppet “svenskhet”. Jag är därför starkt engagerad i målet att hålla partiet utanför riksdagen.
Med detta sagt vill jag nu ställa en fråga som tycks mig rimlig: Varför skulle det vara värre med en regering som godkänns av riksdagen med SD:s stöd, än en regering som skänker taburetter åt det gamla kommunistpartiet? Om man vill värna Sveriges demokratiska historia genom att betvinga SD – och det vill man – varför ställs inte samma sorts frågor om V?
SD har ägnat åratal åt att försöka tvätta sig rent från sitt smutsiga förflutna. Ändå ställs partiet till svars för sin historia när det nu ber om väljarnas förtroende. Och det är helt rätt: politiska partier är i hög grad sin historia. Dessutom ingår i SD fortfarande personer som klättrade under den mest unkna perioden. Viktigast är att partier definieras genom den världsbild, de begrepp och förklaringsmodeller som motiverade deras födelse. Man ändrar inte på sådant.
Vad kan man då säga om Vänsterpartiet? Det tillhör den moderna tidens mest destruktiva, antidemokratiska rörelse och omfamnade den entusiastiskt tills det inte längre var valstrategiskt möjligt. Några djupare tecken på att det har omvandlat sin själ finns inte, partiets hemsida sammanfattar sin historia från revolutionsåret 1917 med, “Mycket har hänt på vägen”. Man firade glatt 90-årsdagen häromåret och drivs fortfarande av personer som började karriären när Erich Honecker och Nicolae Ceausescu hyllades som stora ledare. Försvaret av diktaturen i Kuba är ett övertydligt exempel på att själv identiteten är sig lik.
Partiet definieras av samma kommunistiska världsbild, begrepp och förklaringsmodeller – en världsbild som uppmuntrat till masskonfiskering av privat egendom och tillåtit massmord på medborgare.
Visst finns det hyggligt folk inom V, men det är inte poängen. Det finns hyggligt folk inom SD också. Det handlar om hur vi ser på demokrati och mänskliga rättigheter och båda partierna fallerar då ett anständighetstest.
Redan ser vi hur Miljöpartiet och Socialdemokraterna anpassar sin politik efter Vänsterpartiet. I varje avseende handlar det om att antingen minska det privata ägandet eller sprida statlig propaganda – efter kända förebilder. Vad händer om V:s inflytande växer ytterligare? S och MP ber väljarna att skapa den möjligheten.
Det är till den svenska socialdemokratins eviga heder att den i alla år sett kommunismen för vad den är, nämligen ett i bokstavlig mening livsfarligt hot. Det är tragiskt och potentiellt farligt att den insikten sålts för kortsiktiga maktanspråk.
Sådant ser spöket ut som går genom Sverige inför valet i september.
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro medieinstitut. rolandpm@gmail.com
