Vårdval Stockholm har varit i gång sedan årsskiftet. Enligt de socialdemokratiska landstingspolitikerna Ingela Nylund Watz och Dag Larsson räcker dessa tio veckor fuller väl för att man ska kunna fiaskostämpla alltihop. Effekterna är rent groteska och systemet måste göras om från grunden, skrev de på Brännpunkt igår.

Vad är det då som patienterna är så missnöjda med? Det får man inte veta. Nylund Watz/Larsson utgår nämligen inte från människors upplevelser av vårdkvalitet och bemötande utan från organisation. Det har skett fler sammanslagningar av mottagningar i förorterna i sydost och nordost än på andra håll, och många av de nyöppnade mottagningarna ligger innanför tullarna: alltså är den sociala katastrofen ett faktum.

Men hur vet vi det? Sammanslagningar kan ge längre avstånd men också leda till bredare utbud och bättre öppettider. Mottagningar i innerstaden är lätt tillgängliga från stora delar av Stockholmsområdet och allra helst för de många som jobbar centralt. (Arbetsplatstäta men socialt mindre ­gynnade Kista har också påfallande många ­nyetableringar.) I sydost, där inkomsterna ligger ­under genomsnittet, har det varit glest med ­nystarter, men detsamma gäller i de välbärgade ­förortskommunerna. Täby och Lidingö har hittills fått en enda ny mottagning var. Danderyd och ­Sollentuna har inte fått någon.

Nyckelordet är ”hittills”. Det riktigt nya med Vårdval Stockholm är egentligen inte patienternas valfrihet, man har haft möjligheter att göra val även förut, utan att vårdresurserna fördelas utifrån patienternas val. Mottagningar där många människor väljer att lista sig, och som får många besök, får större inkomster och bättre förutsättningar att utvecklas. Omvänt får illa fungerande mottagningar sämre med resurser tills de rycker upp sig eller får slå igen. Patienternas beslut blir styrande.

Ingela Nylund Watz och Dag Larsson argumenterar som om Alliansen just hade kastat en social ­utopi över bord, men före Vårdval Stockholm var det problem inte bara med tillgängligheten utan också med rättvisan. Ersättningen skilde sig lika ­väsentligt som godtyckligt mellan enheterna: två vårdcentraler i områden med likartade sociala problem kunde få helt olika belopp per patient. Nivån handlade i hög grad om vid vilket tillfälle och hur skickligt som ledningen för varje vårdcentral hade förhandlat med landstinget.

När man ändrar i ett så speciellt system möts man ofelbart av protester. Dessutom dröjer det innan ­effekterna blir tydliga fullt ut. De flesta människor fattar inte beslut i oträngt mål om att lista sig, och det tar tid innan det börjar spridas kunskap om vilka nya mottagningar som är bra och mindre bra. ”Hittills” har det bara gått tio veckor och det räcker inte på långt när som grund för att fria eller fälla.

Vårdval Stockholm kan utvärderas ordentligt först om flera år, när människor och vårdgivare har kommit underfund med hur det fungerar och ­patientmakten har börjat få konsekvenser. Men landstinget ska förstås följa upp under tiden och skruva om ­systemet till det bättre där så ­uppenbarligen behövs.

Det blir barnsjukdomar. Men jag är samtidigt övertygad om att man kommer att blicka tillbaka på våren 2008 som en tid av viktigt nytänkande och ­genombrott i Stockholmssjukvården. Vårdval Stockholm kan säkert komma att förändras men vårdvalet är här för att stanna.