–Vårdnadsbidraget är inte lösningen på alla jordens problem, jag måste erkänna det, sade Göran Hägglund i höstas som svar på kritik mot detsamma. Just denna gång var det Peter Eriksson som kritiserat, men kritik har Hägglund fått bemöta från i stort sett alla partier.

Och visst. Vårdnadsbidraget löser kanske inga världsproblem, men det skapar sannerligen inte några.

I Dagens Nyheter igår kunde man läsa att av Stockholms 26 kommuner ska 18 (borgerliga) införa vårdnadsbidrag. De övriga två borgerliga (Nacka och Tyresö) tvekar, men bara beroende på att de redan har egna lokala varianter. Återstår de s-styrda kommunerna och här har fem sagt nej medan en (Österåker) fortfarande är osäker.

Den ideologiska skiljelinjen i frågan är med andra ord tydlig – på partinivå. Mona Sahlin tycker sig ana det otäcka 50-talet och då far sådant som valfrihet och egenmakt all världens väg. Således har hon lovat att skona folket från vårdnadsbidraget om oppositionen vinner valet 2010. Emellanåt tar sig debatten och kritiken sådana uttryck att man kan tro att oppositionen ser något skumt och samhällsfarligt i föräldrar som vill vara hemma med sina barn lite längre.

Men att hänga med sina ungar är ingen subversiv verksamhet. Många inväntar tvärtom reformen med tillförsikt. I SOM-institutets senaste undersökning syns en övervikt för förslaget hos samtliga partisympatisörer. Visst är kd:s väljare mest positiva och vänsterpartiets väljare inte lika heta på gröten, men faktum är att inställningen hamnar på plus hos alla partiers sympatisörer. Mona Sahlins upprörda känslor speglar helt enkelt inte stämningen ute i stugorna.

Tråkigt nog drar reformen ut på tiden i många kommuner. I DN intervjuas en besviken Elisabeth Josefsson som ”hade velat ha det så snabbt som möjligt”. Göran Hägglund instämmer säkert, men den inomalliansliga debatten om startdatum och exakt utformning kan faktiskt ha bidragit till att läget verkade osäkert och att förseningarna nu duggar tätt.

I februari förra året lovade nämligen den ivrige Hägglund att införa reformen den 1 januari i år. Problemet var bara att hans löfte inte var förankrat hos övriga regeringspartier. Alliansvännerna, inte minst fp, stegrade sig inför Hägglunds ”kupp” och ett småbråkande tog vid. Först i december presenterades förslaget, med startdatum den 1 juli i år. De flesta kommuner spikar emellertid kommande års budget tidigare än så.

Nu hoppas Elisabeth Josefsson att hennes kommun, Haninge, ska klara biffen till den 1 september. Stockholms stad har varit bättre förberedd och drar i gång redan i juli. Förseningarna är tråkiga, men den här gången lär reformen ändå kunna sätta sig bättre än sist det begav sig, under den borgerliga regeringen 1991–1994. Då infördes vårdnadsbidraget bara några månader före valet – efter rejält motstånd från dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg. Det hann inte slå rot och efter maktskiftet var det ingen match för socialdemokraterna att lägga valfriheten till handlingarna. Få protester hördes. De partier inom Alliansen som har som sport att småsparka på vårdnadsbidraget kan med fördel läsa SOM-undersökningens fynd. Vårdnadsbidraget är ingen obskyr ”kd-fråga”, utan en modern familjepolitisk valfrihetsreform med brett folkligt stöd.