ROSENBAD Efter fyra års ut­re­dande, allt intensivare spekulationer och en ström av dystra profetior från ämbetsbrodern Björck i Uppsala, kunde landshövding Mats Svegfors i går
presentera slutbetänkandet från Ansvarskommittén. Partiföreträdare från vänstern till krist- demokraterna har kommit överens och är nu eniga om princip-erna för Sveriges geografiska indelning efter systemet Oxenstierna.

När ledamöterna besvarade frågor från det överfyllda pressrummet hänvisade de gärna till varandra, kompletterade och fyllde i. En för alla, alla för en. Svegfors får höga poäng för det diplomatiska handlaget.

Men utanför mötesrummet i
Rosenbad är samförståndet mind­re gemytligt. Förslaget innebär att mer än hälften av landets landstings- och residensstäder blir av med sin status, och det får känslorna att svalla. Den försiktiga m-ledningen har redan signalerat betänkligheter, och förslaget kallades redan i går eftermiddag ”brutalt och hänsynslöst” av m-riksdagsmannen Rolf K Nilsson från Gotland.

Jag vet inte hur många medborgare som känner starkt för sina län och landsting – jag misstänker att de är färre än landshövdingar och landstingsdirektörer skulle önska – men i de offentliga systemen finns många intressenter som kommer att kämpa hårt mot förändring.

I delar av Sverige kommer
debatten om Ansvarskommitténs förslag att bli den stora
politiska debatten under 2007, och tyvärr är det ingen djärv gissning att frågor om gränser och kartor kommer att ta större plats än frågan om vad förändringarna egentligen går ut på.
Förslaget går enkelt uttryckt på att omvandla dagens 21 landsting till 6–9 stycken, att göra län som omfattar samma områden och låta de statliga myndig­heterna följa
efter. Vägverket och Banverket, till exempel, ska inte ha längre vara indelade på olika sätt.

Varför nu detta? Mats Svegfors anger sjukvården som främsta skäl. Den utgör 80–90 procent av verksamheten på regional nivå, och det blir alltmer förlegat med 21 små snarlika vårdsystem bredvid varandra. Kunskap och kompetensförsörjning kräver större enheter, och dessa kan samtidigt ta ansvar för regional planering, infrastruktur etc. Och staten
organiserar sig för att samarbetet ska bli så smidigt som möjligt.
Rätt – och fel.

Visst är det på sin plats med regioner som fungerar för dagens
snarare än 1600-talets behov. Nu skapar gamla länsgränser barriärer mot integration – och det saknas besluts­organ som kan ta ansvar för infrastrukturen i den moderna verklighetens (snarare än byrå­kratins) regioner. Erfarenheterna från regionförsöket i Skåne har givit mersmak, inte minst vad avser kollektivtrafiken.

Men det vore ett historiskt misstag att göra en regional reform utan att förändra sjukvården på annat sätt än att göra landstingen större. Det är inte landstingens storlek, utan ogenomskinligheten, planhushållningen och producentperspektivet som är problemet med vården i Sverige. Att göra landstingen större blir en bot som är värre än soten.