SvD igår skildrades skillnaderna mellan de båda blockens vårdpolitik. Hårdraget kan man säga att Alliansen knuffar oppositionen framför sig. De vårdvalsreformer som kommit till under mandatperioden har påverkat De rödgröna, som numera nöjer sig med att hävda att de minsann också är för valfrihet, fast en annan sort. Alltid något. Vårdvalet innebär att resurser har ”tagits” från socialt utsatta områden, hävdade Ylva Johansson i gårdagens SvD. Det säger hon ofta och det är uppenbart att Socialdemokraterna inte har för avsikt att ta till sig information som att Stockholms vårdval har mekanismer som tar hänsyn till tyngre behov etcetera.
Ersättningssystemen i vårdvalen kan förstås alltid diskuteras. Det har heller inte funnits någon prestige i detta från Alliansen. Tvärtom brukar socialminister Göran Hägglund förhålla sig öppen inför diskussionen – och i Stockholm har Alliansen förändrat nivåer och regler när utvärderingar har visat skavanker i systemet.
Man kan kanske tycka att nya system inte borde införas förrän de är garanterat felfria. Men då fick vi nog inte mycket förändring. Om oppositionen fått råda hade vi inte ens haft en debatt om formerna för valfrihet i vården idag.
Vårdpolitik är svår politik. Reformer utgör en risk att beskyllas för varje skavank. I så måtto är status quo och vaga löften om skärpning alltid säkrare för politikern. Men förändring behövs.
Effektivisering ger lätt dåliga associationer. Nästan per automatik går tanken till tyngre arbetsbördor, trots att det snarare handlar om att arbeta på nya sätt, vilket ofta betyder en lättnad också ur arbetsmiljöhänseende.
I ett TT-telegram häromdagen kunde man läsa om konceptet ”höftlinjen” som infördes i Lund 2007. Linjen innebär ett genomtänkt omhändertagande från ambulans till rehabilitering. En ”gräddfil” där äldre med höftskador snabbt får vård. Målet är att 80 procent ska opereras inom 24 timmar och därefter ska rehabilitering ta vid på studs. Man gör, kort sagt, allting rätt.
”Redan dagen efter operationen startar rehabiliteringen. Patienten ska upp och belasta det opererade benet. Det ger snabbare läkning och förebygger blodproppar. Men många är rädda inför de första stegen och behöver stöd och peppning. Därför är det viktigt att de finns på en ortopedavdelning, där personalen vet vad som gäller.”
Jag läser och jag tänker på när man vurpade med cykeln som barn. Hur viktigt det var att snabbt sätta sig på sadeln igen för att inte cementera sin rädsla. Gamla principer håller.
I en avhandling har Ami Hommel, disputerad sjuksköterska på Skånes universitetssjukhus i Lund, visat att inläggning på andra avdelningar ger fler komplikationer, fyra dagar längre vårdtid och 14 dagar längre rehabilitering än om man jobbar enligt höftlinjens principer.
Ansträngningarna betalar sig alltså – både i form av mindre oro, bättre hälsa och bättre hushållning med vårdens resurser.
Visst finns det utrymme för effektiviseringar. Man måste bara stanna upp och tänka på hur.
