För fem år sedan fick Statskontoret i uppdrag av den dåvarande regeringen att ta reda på hur många statliga myndigheter som finns i Sverige. Det fanns faktiskt ingen fullständig förteckning. Man kan sätta i halsen för mindre. Beroende på humör är det där sådant som man antingen finner lustigt eller chockerande.
Nu togs det äntligen fram en lista – genom googling i riksdagens författningsdatabas. Månne har det slarvats en smula med att hålla den uppdaterad. För ett par månader sedan blev jag nämligen uppringd av en tjänsteman på Regeringskansliet och fick frågan hur många myndigheter Regeringen har lagt ned sedan 2006. Själva visste man tydligen inte och kunde inte hitta siffrorna. Kunde inte jag svara fick det nog bli till att sätta Riksdagens utredningstjänst på jobbet.
Statsförvaltningen är onekligen svåröverblickbar. Samtidigt talas det om antalet myndigheter som om siffran i sig skulle vara ett bra effektivitetsmått. I själva verket skulle förstås antalet kunna minskas hela vägen ned till ett genom att slå samman alla myndigheter till Centralverket utan att en endaste skrivbordslampa släcks.
I viss utsträckning är det också just vad som hänt i Sverige. Hundratals myndigheter har försvunnit sedan 1990, men antalet tjänstemän är påfallande stabilt. Det är ovanligt att politiker vågar avveckla en myndighet utan att samtidigt skapa en annan destination för personalen. Man hakar ned skyltar, men avslutar sällan offentliga funktioner. Välmenande åtagande läggs till välmenande åtagande utan något slut i sikte.
En anledning är förstås att funktionerna i många fall fortfarande behövs. Men en annan är att det är obehagligt och uppfattas som politiskt riskabelt att lägga ned myndigheter och avsluta politiska program. Den som fattar beslutet kan räkna med att stå ensam: vilt motstånd från de berörda – och ju större myndighet, desto mer muskler – men vem bryr sig om att ge motsvarande eldunderstöd? När oppositionen utlovar en miljardbesparing genom fastekur i byråkratin (DN Debatt 3/10) nämns talande nog bara några enstaka nedläggningar av myndigheter i samma storleksklass om en normalbemannad Pressbyråkiosk.
Rädslan för att lägga ned istället för att skyffla runt är antagligen överdriven. Skotträdda reformatorer kan stärka sig genom att minnas vad som hände, och inte hände, efter nedläggningen av Arbetslivsinstitutet år 2006.
Måltavlan var respektingivande: 400 anställda, de flesta synnerligen debattförmögna forskare. Det borde ha blivit en storm utan dess like. Beslutet var säkerligen olustigt att fatta, bullernivån i debatten blev hög, men vem talar om Arbetslivsinstitutet idag? Det politiska priset tycks bli obefintligt.
Politiska reformer handlar inte bara om att göra nytt. Myntets nödvändiga baksida är att också våga avsluta det gamla. Att även använda sekatören är inte förenat med politisk livsfara – något att ha i minnet när politiken för nästa mandatperiod planeras.
Peter Santesson-Wilson är fil dr i statsvetenskap vid Ratio och forskar om politiskt beslutsfattande. peter.santesson-wilson@ratio.se
