”Mina karriärval har tagit mig till platser traditionellt hållna av män. Från idrott till bilar, och nu till politik. Jag är en tjej i männens värld. Jag är Sarah Palin.” Så säger en ung kvinnlig bloggare i en egen film på YouTube. På internetbutiken CafePress, där användarna själva står för designen, kan man beställa hoodies, t-tröjor och toppar med trycket I am Sarah Palin – Her story is my story.

Det är inte bara i den tjattrande klassen som den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin gjort succé. Tvärtom är den folkliga responsen överväldigande. Kanske blir det en rörelse.

Sarah Palins person trotsar alla försök till beskrivning. Hon är skönhetsmiss och hockeymorsa, avhållsamhetsförespråkare med gravid tonårs­dotter, kvinnlig guvernör i den manligaste av delstater, friluftsvän för oljeexploatering, elegant men lantis, vapenälskare och fembarnsmor. Och oändligt stolt över vad hon har åstadkommit – inte inkvoterad av något jämställdhetsombud, utan med hårda nypor och skinn på näsan.

Är det därför folk identifierar sig med henne? Visst är hon kvinna, men inte enbart. Hon är, så att säga, ingen minoritetsrepresentant. Hon är heller ingen Hillary Clinton, utan någon man faktiskt skulle vilja ha som både granne, middagssällskap och chef. Och hon är någon som man skulle vilja vara.

Den senaste mätningen från Sifo (SvD 24/8) visade att de borgerliga partierna går otroligt dåligt bland kvinnor under trettio. Skillnaden mellan blocken är 40 procent i den gruppen, till vänsterns fördel.

Kvinnliga väljare röstar nu inte med könet. Men man ska inte underskatta identifikation som delförklaring. Någon av miljöpartiets procentenheter bland unga kvinnliga väljare går säkert att hänföra till Maria Wetterstrands jordnära akademikerstil med kompetens, kärvhet och kvinnlig karisma.

I Alliansen finns mängder med kunniga ­kvinnor. Men om man ser tillbaks på de två regeringsåren är det ingen av dem som kommit i när­heten av det genomslag Sarah Palin fick på en enda afton. Näringsminister Maud Olofsson, i kraft av att vara den enda borgerliga kvinnliga partiledaren, har kommit närmast. Men det är ändå inte riktigt vad som eftersöks. Kvinnliga ­väljare under trettio har nog lättare att identifiera sig med centerns riksdagsledamot Annie Johansson.

I folkpartiet finns integrationsminister Nyamko Sabuni som självklar fixpunkt, och på riksdagsbänken Birgitta Ohlsson. Men framhävs de nog av partiet? I kristdemokraterna borde Maria Larsson synas mer. Moderaterna, kanske i kraft av storlek, rymmer ett stort antal färgstarka kvinnor. ­Biståndsminister Gunilla Carlsson lyser klart, men en stark personlighet som Ewa Björling har inte fått något genombrott.

Bland moderata riksdagsledamöter och regionala politiker kan man välja och vraka när det ­gäller förebilder. Miljö- och konsumentfrågeexperten Sofia Arkelsten, EU-nämndsordföranden Anna Kinberg Batra eller Stockholms stadsbyggnadspolitiker ­Regina Kevius är bara några av alla tuffa unga kvinnor som skulle kunna vara stjärnor.

Går det att matcha fram de här namnen ­bättre? Kan partierna arbeta mer strategiskt med att lyfta dem? Kommer vi någonsin att få se tröj­trycket Jag är ­Erica ­Lejonroos?