Det är svårt att föreställa sig att den pratglada 42-åringen mitt emot mig kan väcka så hätska känslor. Men i delar av miljörörelsen avskyr man verkligen Bjørn Lomborg. På nätet hittar jag en anti-Lomborgsajt, som startats av aktivister i Oxford. Förstasidan visar en bild av den danske statsvetaren just efter att en meningsmotståndare kastat tårta på honom. En nedslående bild av ett debattklimat.
Lomborg drog på sig vrede när han kom ut med boken Verdens sande tilstand 1998 - och speciellt när den kom ut på engelska som The Skeptical Environmentalist 2001. (Världens verkliga tillstånd, SNS, 2001.) Utifrån sin statistikbakgrund granskade han hårda data om planetens hälsa och kom till slutsatsen att det inte står lika illa till som alarmisterna hävdar. Otvivelaktigt finns det problem, men de går att hantera. I vissa avseenden har miljön, allra helst människors livsmiljö, blivit bättre. Kort sagt: det finns hopp.

Det här väckte ont blod hos många som anser att känslan av
annalkande katastrof är nödvändig för att hålla miljömedvetenheten levande, och även etablerade aktörer tappade fattningen och skämde ut sig. Man kan bara ana hur det kommer att låta i höst, när Lomborg kommer ut med en bok om den globala uppvärmningen.
- I USA ges den ut av Random House, men jag har ingen svensk förläggare ännu, berättar Bjørn Lomborg när vi ses över en kopp kaffe och en burk cola i hans lägenhet i närheten av Rådhusplatsen i centrala Köpenhamn.
Deadline närmar sig och Lomborg skriver för fullt på sin bok. Men hans egentliga huvudgärning är en annan: chefskapet vid Copenhagen Consensus Center.

Vad gör han då där?
- Jag försöker få folk att fundera på hur vi använder pengarna bäst. Genom medierna hör vi ständigt om hot och utmaningar som världen möter, men vi får inte reda på vad de kostar att åtgärda eller var vi bör agera först.
Copenhagen Consensus-metoden är en process i flera steg där forskare och experter identifierar nyckelutmaningar, anger konkreta förslag till åtgärder, bedömer kostnader och nytta och till sist gör en lista med projekt i prioritetsordning. Den första rapporten om globala problem kom 2004; nästa planeras till 2008. I oktober arrangerade man ett arbetsmöte i New York med FN-ambassadörer från 24 länder, däribland Indien, Kina och USA. Deras prioriteringar blev ganska lika experternas två år tidigare.
- Metoden har många användningsområden, säger Lomborg. Just nu förbereder vi ett Latinamerikaprojekt ihop med Interamerikanska utvecklingsbanken, och vi ska hjälpa Azerbadjan med råd om hur deras oljeintäkter bäst kan användas.

Upplägget är tilltalande. I hjälpen till utsatta människor måste det vara särskilt viktigt att se till att varje krona gör bästa möjliga nytta. Samtidigt är det lätt att se hur många som kan känna sig hotade. Hjälporganisationer och FN-organ vill inte se sina egna hjärtefrågor någon annanstans än i listans topp. Politiker och byråkrater kan få besvärande feedback.
Till råga på allt kom den så laddade klimatfrågan en bra bit ned på
listan hos Copenhagen Consensus. Experterna föredrog åtgärdsprogram mot hiv/aids, undernäring och malaria. FN-ambassadörerna hade bassjukvård högst på listan, följt av rent dricksvatten, hiv/aids och malaria.

Bjørn Lomborg själv ifrågasätter inte att det pågår en global uppvärmning eller att den åtminstone delvis är orsakad av människan. Han tror att den kommer att medföra betydande problem och kostnader.
- Men att begränsa CO2-utsläppen i dag är mycket dyrt och får liten effekt. Ett fullfjädrat Kyotoavtal skulle kosta i storleksordningen 150 miljarder dollar om året, men leder bara till att jorden uppnår en viss medeltemperatur fem-sex år senare än vi annars skulle ha gjort.
- Ensidigt europeiskt agerande blir rent symboliskt. Om Storbritannien skulle upphöra med alla sina CO2-utsläpp rakt av, så tar det bara ett drygt år innan Kinas utsläpp har ökat med lika mycket.
- Det är inte fel av Europa att vilja ta täten och agera för mänsklighetens bästa, men man får väldigt mycket mer för pengarna om man
hjälper nu existerande människor med rent dricksvatten och med att bekämpa sjukdomarna som förstör deras liv.
Men Sternrapporten från i höstas, då? Förslagen där ska ju innebära stabilisering av temperaturen och inte bara fördröjning av uppvärmningen? Och det till hanterliga kostnader?
- Sterns beräkningar bygger på märkliga antaganden. Han anser att skadeverkan av ett ton CO2 till atmosfären är mycket större än vad andra forskare menar; han sätter orimligt högt pris på framtida välfärd jämfört med nutida; och när han säger att det kostar 20 procent av BNP att vänta med insatser hänger kalkylen helt enkelt inte ihop.

Själv tycker jag att Sterns åtgärdsförslag verkar ha rimlig profil: mer utsläppshandel, stöd till skogsvård och katastrofskydd i utvecklingsländer, ökad energiforskning. Dessutom ter det sig allmänt förnuftigt att minska beroendet av iransk, irakisk och rysk energi. Men Lomborg förblir den skeptiska miljövännen; han gillar egentligen bara energiforskningen.
- Världens regeringar borde komma överens om att satsa 0,05 procent av BNP om året. Efter hand kan vi gå över till sol, vind, fusion eller något annat; det är bättre att stoppa utsläppen i framtiden när tekniken är utvecklad än att ta stora kostnader för liten effekt i dag.
Man behöver inte hålla med. Man kan gilla Lomborgs arbetsmetod men göra en annan värdering av riskerna. Man kan också ställa frågan varför just malariabekämpning och en snabb övergång till mer utsläppssnål teknik ska ställas emot varandra, varför inte ställa CO2-reduktionen mot andra sorters konsumtion? Men det är inte rimligt att man tar till maktspråk och enkla avfärdanden mot en seriös akademiker som ställer svåra och relevanta frågor.
Och man måste ha mycket bättre svar än tårtor.