Förra veckan diskuterade kyrkomötet i Uppsala homosexualitet. Eventuella beslut om vigsel eller välsignelseakt för samkönade par fattas längre fram, oklart när. Den här artikeln handlar inte om det. Den handlar om samtalsprocessen.
Samtal pågår. För att citera ur ett pressmeddelande från månadens början: ”Svenska kyrkan är inne i en lång process av studier och samtal kring frågan om homosexuella i Svenska kyrkan.”
Man kan tala med en människa, föra en dialog. Man kan också försöka tala henne till rätta. Samtalet kan även vara en form av terapi. Den process som utspelas i Svenska kyrkan har mera karaktär av tillrättavisning och terapi än av dialog. Ärkebiskop KG Hammar konstaterade i anslutning till kyrkomötets öppnande att det gäller ”att bearbeta de känslomässiga spänningar som finns i kyrkan” (Upsala Nya Tidning 15/9). Man får nästan intrycket att de som inte har haft vett att kliva ombord på historiens lokomotiv ska övertalas att sluta grubbla och ta steget.
Har det föresvävat ärkebiskopen att något som sägs av en meningsmotståndare skulle kunna få honom att ändra inriktning? Man undrar. Nog förs de pågående samtalen i ett mycket bestämt syfte? Nämligen att kyrkans traditionella syn på homosexualitet ska förändras, även om formerna för detta tycks vara förhandlingsbara.
Kyrkans samtal speglar samhällsdebatten i stort. Tolerans och mångfald är nyckelorden. Men verklig pluralism i fråga om tro och värderingar tolereras sällan. Vägen är bred och öppen för alla, men den är enkelriktad.
Se vad som händer med kvinnoprästmotståndarna i Svenska kyrkan. Etablissemanget kan inte ens erkänna att det rör sig om skilda trosuppfattningar. Debatten om kvinnliga präster eller inte framställs som en diskurs om jämställdhet, eller till och med som en ordningsfråga.
Kyrkosplittring framstår i dag som ett reellt hot. Ärkebiskopen har klargjort att om den lutherska Missionsprovinsen (www.missionsprovinsen.se) låter viga kvinnoprästmotståndare till präster i Sverige kommer dessa personer att betraktas som företrädare för en ny kyrkobildning, även om de själva inte ser det så.
Missionsprovinsen står, enligt den egna provinsordningen, ”på den oförändrade evangelisk-lutherska bekännelsens grund”. Den anser sig verka ”i den andliga tradition som förvaltats och vuxit fram inom Svenska kyrkan” och betraktar sig som ”ett icke-territoriellt stift inom denna”. Enligt Kyrkans tidning planerar Missionsprovinsen att viga sina första präster den 23 oktober, under ledning av biskop Walter Obare Omwansa från Kenya.
Bedömare i andra samfund tycks luta åt att Svenska kyrkan har anträtt en vandring utan återvändo. ”Från många kristna i andra samfund blir jag ofta uppmanad att försöka påverka dem som är på väg att byta ståndpunkt - men nu har det gått så långt att jag tror att det bara är Gud själv som kan göra något”, konstaterade den katolske biskopen Anders Arborelius nyligen i en predikan. ”Jag tror inte att det lönar sig med debatter, mediadriver och aktioner av olika slag - utan bara bön och bot, att ropa kyrie eleison ”
Analysen stämmer till eftertanke. Kyrie eleison. Herre, förbarma dig.
Samtal pågår. Men om kyrkan rämnar? Då får man kanske dra slutsatsen att på frukten känns trädet igen. Ett kyrkligt samtal som inte uppriktigt syftar till ömsesidig förståelse och enhet är inte värt namnet.
Förhoppningsvis går det inte dithän. Är orden om mångfald och tolerans allvarligt menade, borde det finnas plats i Svenska kyrkan också för dem som har en traditionell syn på den kristna läran.
