Makarna Gates stiftelse gav förra året drygt 1,3 miljarder dollar till insatser i 100 olika länder. I USA går stödet framför allt till skolor och bibliotek, i utvecklingsländerna är det kampen mot sjukdom och fattigdom som prioriteras. Tack vare de extra pengarna från Buffet bedöms stiftelsen kunna fördubbla det årliga givandet. Det innebär att denna privata stiftelse kommer upp i belopp som faktiskt ligger i nivå med det samlade statliga biståndet från ett land som Sverige.

I USA talar man nu om en filantropins andra guldålder. Tankarna går till forna tiders stora donationer från industrialister som Andrew Carnegie och John D Rockefeller. Men nu handlar det om långt större summor. Rockefeller donerade drygt 6 miljarder dollar i dagens penningvärde. Warren Buffet bedöms för närvarande vara god för 44 miljarder dollar, varav alltså merparten kommer att gå till välgörande ändamål.

I den amerikanska ekonomin finns en förbluffande kapacitet att producera välstånd. Driftigheten och entreprenörskapet förenas dessutom med en givmildhet av lika imponerande snitt. Det blir uppenbart när spektakulärt framgångsrika personer som Bill Gates eller Warren Buffet skapar rubriker med sin generositet. Men deras insatser utgör ändå bara delar av en betydligt större helhet. Under förra året gav amerikaner sammanlagt drygt 260 miljarder dollar till välgörande ändamål. Företagsdonationer spelade stor roll, men drygt 80 procent av pengarna kom från enskilda människor.
I ett land som Sverige har vi vant oss vid att det inte ska fungera på detta viset. Välgörenhet är ett ord som har fått en klart nedlåtande klang. Dessutom betraktas privata förmögenhetsansamlingar med misstro. Staten tar hand om pengarna och sköter ruljangsen. Det leder till en ohälsosam maktkoncentration. Staten blir den stora givaren av goda gåvor. Den sittande regeringen avgör vad som ska göras – och hur. Alternativen skuffas undan, nytänkande efterfrågas inte.

Svenskar är säkert lika givmilda som amerikaner. En undersökning från SCB visade till exempel att 70 procent av svenska folket gav pengar till någon frivilligorganisation i samband med flodvågskatastrofen i Asien. Viljan finns uppenbarligen, även om förutsättningarna är mindre goda i vårt land. Många hushåll har små marginaler, och det gäller inte bara de sämst ställda grupperna i samhället. Också den svenska medelklassen är påfallande medellös. Trösklarna för att bygga upp kapital i privata händer är höga. Dessutom saknas möjligheten att göra skatteavdrag för donationer.
Sverige kan inte bli USA. Det behövs inte heller. Men Sverige skulle kunna vara ett land med betydligt större utrymme för både välståndsskapande och välgörenhet. Det ligger inget osvenskt i att privatpersoner är välmående och givmilda.

Inom socialdemokratin sätter man gärna likhetstecken mellan det goda samhället och högskattestaten. Men i det goda samhället måste det finnas utrymme för medborgarna att vara generösa med egna pengar och personligt engagemang. Med givandet växer både människorna och välfärden. Och mångfalden ökar.
Ett första litet steg vore att inrätta en avdragsrätt för gåvor, för båda enskilda och företag. Så kan vi visa att människors välvilja både uppskattas och välkomnas.