Mordet på Olof Palme preskriberas om åtta år. Då har det gått 25 år sedan skotten föll på Sveavägen. Om inte mordvapnet kommer till rätta och kan bindas till en misstänkt person kommer ingen att straffas och en statsministermördare att gå fri.
Dessvärre förefaller mordet på utrikesminister Anna Lindh vara på god väg att resultera i ännu ett trauma för det svenska folket. Risken ökar för varje timme som går utan att hennes gärningsman grips.
Detta sagt apropå polisens insats hittills. Exempelvis meddelades i går att man överväger att ta fram en fantombild av mördaren, dock inte för att sprida till allmänheten – till dem som kan ha sett något – utan för polisens interna bruk.
Men alla tips följs upp, vittnen hörs i repris och hundratals poliser arbetar med fallet. Palmeåklagare Agneta Blidberg har kopplats in, trots att inga misstankar riktas mot någon särskild person. Än mindre finns det någon misstänkt gripen. Det var den torftiga information som Stockholms länskriminalchef Leif Jennekvist lämnade i går.
Om utrikesministerns mördare hade politiska motiv för dådet är ännu okänt. Inte heller vet polisen om mördaren är storvuxen, eller bara var påbyltad flera lager kläder. Men troligen finns han i polisregistret, hoppades en tillkämpat optimistisk Jennekvist.
Så kan det visst vara; de kriminella och livsfarliga element som är registrerade där går i alltför många fall lösa och lediga omkring på gator och torg, fastän de borde vara inlåsta på psykiatrisk klinik eller i fängelse.
Valet av brottsplats – ett varuhus för välfyllda plånböcker – och valet av tidpunkt, eftermiddagsrusning, talar närmast för att det var en desperat narkoman på jakt efter nya knarkpengar som högg ner Anna Lindh. Inte en kallhamrad attentatsman driven av politiska motiv.
I så fall handlar det om ett tragisk mord för ekonomisk vinnings skull och inte om ett övergrepp avsiktligt riktat mot vårt demokratiska system.
Djupt tragiskt är också att Anna Lindhs liv hade kunnat räddas om Säpo gjort en mer heltäckande analys av vilka hotbilder som fanns mot hennes person. Ett misslyckande som Säpo visserligen snabbt beklagade med hänvisning till att man bara följt den gängse rutinen. Finns det inga konkreta hot sätts inga livvakter in.
Var går gränsen för polisens naivitet? Och lärde man sig inget av Palmemordet?
Nog kan man önska att Sverige skulle kunna behålla den unika öppenheten mellan t ex väljare och folkvalda. Problemet är bara att det önskemålet sedan länge är orealistiskt, för att inte säga blåögt. Våldsupptrappningen i samhället har utvecklats till en reell säkerhetsrisk, allra tydligast i Stockholm.
Mot den bakgrunden och då Sveriges utrikesminister särskilt efter terrordåden den 11 september för två år sedan verkar i en världspolitiskt laddad tid, borde givetvis livvakter ha följt Anna Lindh varje steg hon tog. I onsdags var offret dessutom frontfigur i en synnerligen känsloladdad folkomröstningskampanj.
Den preventiva uppgiften är det primära, skriver Säpo i sin senaste årsrapport och fortsätter: Det innebär att Säpo i första hand strävar efter att ingripa för att förhindra att brott begås. Just därför avsätter Säpo ”en mycket stor del” av sina resurser till säkerhetsskyddet, däribland personskyddet. Ja, men uppenbart räcker inte resurserna för att skydda landets mest utsatta regeringsmedlemmar.
