Brett Easton Ellis roman American Psycho från 1991 var en vass satir över yuppievärlden på Wall Street. Huvudpersonen Patrick Bateman är mer upptagen av bordsbokningar, Cerruti-kostymer och trycket på sina visitkort än arbetet. Han är en person som fullständigt saknar en personlig moral, som ser ned på alla runtomkring sig och odlar bisarra våldsfantasier. Men den bilden är inte bara en skrattspegel.
En ny bok av journalisten Vicky Ward, The Devil’s Casino (Wiley 2010), berättar historien om investmentbanken Lehman Brothers som gick under i finanskrisen 2008, och det finns kusliga likheter. Det kryllar av Bateman-figurer på sidorna, och det gör det även i Sebastian Mallabys historieskrivning över de amerikanska hedgefonderna, More Money Than God (Bloomsbury 2010).
Vi får höra om bedrägerier, förräderi och hybris. Vi får möta människor som har superhjältefigurer och plastgorillor på sina jättekontor för att spegla sina personligheter. Som svarar en olycklig medarbetares uppgivna självmordsönskan med orden: ”Can I watch?”
Tillsammans med en uppmärksammad dokumentärfilm från i år, Generation Zero av Stephen Bannon och David Bossie, bildar de båda böckerna en fond för frågan om finanskrisen i själva verket var en kulturkris och inte, som vissa har velat hävda, en kapitalismens kris.
I filmen intervjuas några av USA:s mest ansedda intellektuella och ekonomiska kommentatorer: Michael Novak, Roger Kimball, Charles Krauthammer, Myron Magnet, Lou Dobbs och Stephen Moore, för att nämna några. De erbjuder ett radikalt nytt sätt att förstå finanskrisen och tar oss igenom ett lika häpnadsväckande som möjligt scenario.
När den äldre medelklassgeneration som genomlevde andra världskriget fick barn skulle ingenting förnekas de små. De kom att växa upp med det nya välståndet och kände inget annat ekonomiskt tillstånd. På 1960-talet blev de barnen unga vuxna och formade den så kallade Woodstock-generationen, den som släckte ljuset för historien och formulerade en ny uppsättning värden.
Människan skulle befrias från vanan och traditionen, och världen skulle byggas på nytt. Men av all den anspråksfulla optimismen och världsförbättrarivern blev det bara ett hyllande av självförälskelse, gränslöshet och risktagande. Vad Edmund Burke en gång kallade samhällskontraktet mellan döda, nu levande och framtida generationer kördes genom dokumentförstöraren.
Den helt logiska fortsättningen var yuppiekulturen. Myron Magnet, som skrev den lysande boken The Dream and the Nightmare (William Morrow 1993) om hur 60-talets idéer slog undan benen för USA:s socialt mest utsatta grupper, talar i filmen om 80-talets ”intense focus on the self”. Han ekar Martin Seligman, den tidigare ordföranden i det amerikanska psykologförbundet, som har beskrivit hur ett ”kaliforniskt jag”, som satte vällusten främst och reducerade bra karaktär till endast en konstig term, uppstod med yuppieeran.
Vad Generation Zero argumenterar för är att grunden till finanskrisen lades när Woodstock- generationen tog klivet in på Wall Street och, i mitten av 90-talet, började ta över investmentbanker som Lehman Brothers, Bear Sterns och Merill Lynch. När de äldre, ansvarsmedvetna generationerna som suttit i chefsstolarna lämnade över till dem som bara upplevt välstånd ändrade bankerna karaktär. Från att ha varit partnerägda, vilket betyder att ledarskiktet delar på risken, blev de börsnoterade. Aktieägare och (som det har visat sig) skattebetalare fick då stå för risken.
Mer än så: investmentbankerna blev mer lika hedgefonder genom att de tog helt osannolika investeringsrisker som inte ger utrymme för felsteg. I The Devil’s Casino berättar Vicky Ward hur anställda på Lehman Brothers mörkade hur mycket pengar som kunde stå på spel och hur toppcheferna lät dem hålla på. Under Rysslandskrisen i slutet av 90-talet fortsatte Lehman Brothers att ta risker. Man hoppades helt enkelt att marknaden skulle vända och råkade den gången komma ut starkare på andra sidan. Tio år senare, när marknaden för subprimelån imploderade, hade man inte samma tur.
Det är intressant att tänka sig att även finanskrisen ytterst var en konsekvens av vad som började i Woodstock och Altamont, av de genomgripande förändringarna av värden som kulturen upplevde under och efter 60-talet. Men om detta är en förklaring, vad är då en lösning för framtiden?
Det är inte fler försök till regleringar ovanifrån. Mer politik riskerar att leda enbart till obekväma övningar i tomma gester. Historikern Niall Ferguson har istället föreslagit en sorts hippokratisk ed för finansvärlden. Kanske är det ett sätt att återupptäcka försiktigheten och återhållsamheten?
Johan Wennström är vikarierande ledarskribent i SvD. johan.wennstrom@svd.se
