Massakern i Egypten är tyvärr inget undantag. I år kommer ungefär 105 000 personer att dödas för att de är kristna, globalt. Då räknas inte de som exempelvis är soldater och dör i krig, eller sådana som råkar bli offer för rånmord. Med detta menas dem som, på grund av att de är kristna, för tidigt mister sina liv som offer för aggression.

Det kan ske som i Egypten i söndags, när militärstyret gjorde gemensam sak med intoleranta krafter och dödade över 20 kopter. Eller som i Kina, där kristna trakasseras av kommunistregimen. Eller som i Sudans folkmord.

Räknar man ihop alla dessa – som vissa kristna skulle kalla martyrer – blir det 105000 dödade människor i år.

En sådan beräkning ska, som alla andra, nagelfaras och inte tas för odiskutabel sanning. Det är ogörligt att exakt fastställa vem som i en krigszon slaktas för sin etnicitet och vem som utplånas för sin religion. Det är lika omöjligt att samla in korrekta uppgifter från platser som är som vita fläckar för journalister, biståndsarbetare och forskare. Men i 27 år har man ändå försökt. Och i den senaste rapporten Christianity 2011: Martyrs and the Resurgence of Religion, publicerad i International Bulletin of Missionary Research i januari i år, noteras att ungefär en miljon kristna dödats det senaste decenniet. Med den utgångspunkten uppskattar man antalet döda år 2010 till en tiondel av det.

Samma studie visade 160000 offer år 2000 – läget förbättras. Men den positiva utvecklingen i Sudan, exempelvis, kompenseras tyvärr enligt beräkningarna av en fortsatt skrämmande situation i Demokratiska Republiken Kongo. Antar man sedan att innevarande år blir ännu något värre, landar man i 105000.

Det är 287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro.

Det är talande att en genomsnittlig svensk aldrig har hört siffran. Ingen europé heller, för den delen. När religionsforskaren Massimo Introvigne använde uppgiften på en konferens om religionsdialog i början av juni framstod det som en nyhet.

En av den västerländska civilisationens stora landvinningar under 1900-talet var självreflektionen. Snart sagt varje forskningsinstitution i Väst är sedan dess delvis sysselsatt med att kartlägga de oförrätter som begåtts mot andra. Allt från kolonialismens brott till dold rasism i svensk film dissekeras, och på senare år även förtryck av djur och växter.

Det är gott. Västerlandet, kapitalismen, demokratin, vetenskapen, kristenheten – de ska alla tåla hårdast möjliga rannsakan. Så blir världen bättre och fredligare.

Dock blir det problematiskt om det självkritiska perspektivet blir allenarådande. Då vilseleds man att tro att förövaren alltid är den vite kristne mannen. Att världen var ett paradis innan Väst bredde ut sig. Då blir omvärlden obegriplig.

Vi är numera nästan oförmögna att betrakta kristna som offer. En normalbildad svensk känner rätteligen till korstågen, inkvisitionen och George W Bush, men saknar referensramar för att förstå varför kristna skolflickor halshuggs i Indonesien.

Men i år dödas alltså 105000 kristna på grund av sin tro. De flesta av dem svarta afrikaner. Det kan ingen postkolonial självkritik i världen förklara.