De ser nästan lyckliga ut på bilderna, de fd DDR-medborgarna som varit stationerade i Stockholm och som firar svensk midsommar i föreningen Deutsch-Swedische Gesellschaft Berlin (schwedenfans.de). Personer som Jochen Preußler, ex-korrespondent för partibladet Neues Deutschland, tycks varmt minnas tiden i Sverige.

Som historikern och språkvetaren Birgitta Almgren avslöjar i boken Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949-1990 (Carlssons) finns det goda skäl för DDR-personal att se tillbaka på sina gärningar i Sverige med tillfredsställelse.

Det statsbärande partiet SED och säkerhetstjänsten Stasi förmådde nämligen att infiltrera det svenska samhället på flera nivåer, i syfte att ”erövra Sverige för socialismen”. Vi skulle bli DDR:s galjonsland i väst och användas som en murbräcka in i den fria världen, som en förlängning av de planer som Hitlertyskland redan hade ritat upp för Sverige.

Det gällde att vinna svenskarnas ”hjärtan och sinnen”, för att tala DDR-språk. Och det fanns en god jordmån för en sådan einsatz. I svensk skolpolitik, som var kraftigt inspirerad av den östtyska enhetsskolan. I socialdemokratisk kulturpolitik, som var mot kommersialismen. I ett svenskt kulturliv som hade lagt sig till med ”agitationspropaganda i DDR-tappning”. Östtysklands utsända rapportörer såg gillande på den svenska utvecklingen.

Men för att Sverige skulle falla ansåg Berlin att en politisk-ideologisk mission var nödvändig.

DDR-Kulturcentrum i Stockholm blev den operativa basen för upprättandet av samarbeten med Sveriges radio/tv, flera stora kommuner och formella som informella svenska makthavare.

Genom spridandet av den egna kulturen spreds DDR:s budskap om marxism-leninismens överhöghet, Östtysklands ”fredspolitik” och Västtysklands ”nynazistiska utveckling”. Strategin svaldes med hull och hår, inte minst tack vare att tunga socialdemokrater som riksdagsmannen Stellan Arvidson, ordförande i Förbundet Sverige-DDR, agerade som idéförmedlare.

Mest chockerande är kampanjen för att infiltrera Sveriges skolor och universitet. Statistiskt sett fanns det efter 1972 minst en tysklärare på varje skola som, med Skolöverstyrelsens goda minne, hade genomgått ”fortbildning” och ideologisk träning i DDR. På Stockholms universitet togs också DDR:s egna missionärer emot med öppna armar.

Almgrens bok bjuder på hårresande läsning. I efterhand undrar man hur detta kunde få hålla på. Men så sent som 1989 var fyra svenska ministrar, däribland Ingvar Carlsson, på besök i DDR. Tonen var inställsam och gillande. Det var normalt då.

DDR:s tankekolonisering av Sverige illustrerar inte bara farorna med den mentala neutralitet som delvis fortfarande präglar vårt förhållande till diktaturer i omvärlden. Historien om Sverige-DDR visar dessutom på riskerna med en politisk-intellektuell miljö där man inte benhårt markerar mot extrema tankesätt och ideologier.