Framtiden har krympt. Så kan det i alla fall kännas för någon i min generation. När jag var barn, på 1970-talet, var framtiden storslagen. Man hade just placerat en man på månen, och nästa steg var naturligen Mars. På KTH hade man en dator som kunde prata, Ove hette den, och det var självklart att om samhället bara kunde samla ihop tillräckligt med datakapacitet i en ännu större stordator skulle KTH kunna räkna ut svaret på allt. När man tänkte ett par decennier framåt, ja då var städerna byggda med rullande trottoarer, och bilarna flög.

Det fanns till och med ett coolt soundtrack. Kraftwerk skapade framtidens musik. Den var befriad från historiens belastning, och var helt ägnad den nya människan i det nya samhället.

Nu ser framtiden helt annorlunda ut. I antologin Framtiden är nu (Volante) ställer redaktörerna Tobias Nielsén och Sven Nilsson frågan om hur Kultursverige ser ut år 2040 – vad vi vet, vad vi tror, vad vi vill. Bidragen är författade av bland andra Googles Nicklas Lundblad, piratfilosofen Rasmus Fleischer, kulturekonomen Emma Stenström och förre Färgfabrikvisionären Jan Åman. Och ska man våga sig på en sammanfattning, ser det ut som att framtiden kommer att innebära mer av allt. Marknaden och individualiseringen kommer att ge nästintill oändliga möjligheter till skapande. Vilket förstås är häftigt. Men trottoarerna rullar inte.

Var är min flygande bil? På ett seminarium i serien Från järnbruk till hjärnkraft, som Axel och Margareta Ax:son Johnsons Stiftelse arrangerar vid världsarvet Engelsbergs bruk i Bergslagen, förankras framtidens svävande skepp obevekligen i forntiden.

Under rubriken IT och rymden föreläser personligheter som artisten Alexander Bard, Handelsprofessorn Kjell A Nordström, Carl-Erik Lagercrantz från Telenor, och unga S-politikern och IT-entreprenören Charlie Hansson.

Rymden representeras av Emil Vinterhav, chef för Spacecraftavdelningen på Rymdbolaget. Han ger glimtar ur den svenska rymdindustrin. Den omfattar runt 2000 personer idag, två tredjedelar av företagen är privata. Satelliters kapacitet blir allt bättre, det har blivit allt billigare att skicka upp material i omloppsbana. Sverige ligger hyggligt till.

Kommersialiseringen av rymden gör det möjligt för privatpersoner att få en flygtur, förvisso, men rymdindustrin verkar annars mest gå ut på att skapa så bra satellitkameror att man ska kunna gå in på Google, zooma in på sin egen tomt och avgöra om gräset behöver klippas eller inte. Det handlar mer om att ”ta rymden till människorna” än tvärtom, konstaterar Vinterhav.

Förre IT-pionjären och kulturredaktören Peter Elmlund förklarar vart min flygande bil tog vägen. Eller snarare var den kom ifrån. Han ser den storslagna framtidsvisionen som en del av modernismen, vars klimax inträffade ungefär samtidigt som rymdkapplöpningen. Och han ser den informationsteknologiska utvecklingen de senaste 30 åren som en motrevolution mot det kollektivistiska moderna projektet. Individualism. Counterculture.

Istället för stordatorn kom mikroprocessorn i var mans ficka. Och alla de appar, verktyg och kommunikationssätt en modern människa inte kan föreställa sig ett liv utan längre. Framtiden krympte till ett mer mänskligt format. Vad som kommer sedan kan vi bara ana.