Vem hade kunnat ana att orden ”till vapen” åter skulle höras på svenska handelsfartyg? Men så är det. Det svenska Walleniusrederiet har skaffat sig beväpnade vakter. Stena Bulk med utlandsflaggade fartyg har också säkerhetspersonal på sina båtar i riskfyllda områden. Det är ungefär som en lots, säger vd Ulf Ryder (SvD 1/7).
Det moderna sjöröveriet är ett växande gissel. Under årets första halvår ökade antalet attacker globalt med 36 procent jämfört med samma period 2010, rapporterar den Internationella sjöfartsorganisationen. Av de 226 rapporterade angreppen utfördes 163 av somaliska pirater, vilket kan jämföras med 100 förra året.
I slutet av juni höll man 20 fartyg och 420 besättningsmän fångna i Somalia. Piraterna har blivit bättre beväpnade och mer dristiga. Det enda positiva som kan sägas är att det är något färre fartyg som har kidnappats.
Sverige är ett av de länder som gjort en marin insats i Adenviken (HMS Carlskrona) för att försöka stoppa sjöröveriet, men det ökar alltså. Det har inte heller hjälpt att gå i konvoj eller i hög fart. Vattenkanoner, taggtråd och vaktattrapper har inte heller avskräckt.
Världssamfundet tar inte saken på allvar, skriver Carl-Johan Hagman i en artikel i Kungliga Örlogsmannasällskapets Tidskrift i Sjöväsendet (2/2011). Hagman, som är vd för det norska rederiet Höegh Autoliners, menar att den politiska viljan saknas och ytterst motvilligt har rederiet därför infört beväpnade vakter på sina fartyg.
”Jag hade önskat att jag hade lyxen att kunna sitta på ett tryggt kontor och lakoniskt konstatera att frågan är svår och behöver utredas. Så är dock inte fallet.”
Hagman konstaterar i stället att han har ansvar för drygt tusen anställda som han måste ”beordra att utstå oerhört obehag och stor risk”. Det var bara turen som till exempel gjorde att m/s Höegh Oslo inte drabbades av förluster av liv eller gick i luften när fartyget träffades av tre RPG-7 granater.
Världens cirka 53000 oceangående handelsfartyg gör cirka 25000 passager per år förbi Afrikas horn på vägen mellan Asien och Europa. Dessa är viktiga pusselbitar i det transportsystem till sjöss som är av avgörande betydelse i en globaliserad ekonomi. Hagman menar dock att sjöröveriet varken utgör något makroekonomiskt eller handelsmässigt hot utan bara marginellt ökar kostnaderna (piratavgift) för frakter och i förlängningen konsumenterna.
I stället betonar han att det är ett arbetsmiljöproblem som rör hundratusentals sjömän. ”Kan man tänka sig en arbetsplats i land där man regelmässigt, och helt utan skydd, blir beskjuten med pansarskott”, frågar han retoriskt. Sjömän som tagits som gisslan har blivit traumatiserade för livet.
Den svenska regeringen har snabbutrett frågan med resultat att det ska bli OK att göra det som redan görs. Att staten därmed avhänder sig sitt våldsmonopol är ingen liten sak, men vad är alternativet så länge en mer kraftfull militär insats inte görs? Kanske är det till och med mer effektivt att låta rederierna sköta saken själva.
