På väggen vid varje säng satt en tavla där man kunde läsa vad den som brukade sova i sängen hade gjort i sitt liv. Vem det var och vilka erfarenheter hon hade med sig. Det var ett äldreboende där personalen såg att människorna som de var anställda att vårda var personer med olika berättelser och viljor. Om det var ett kommunalt eller privat vårdhem minns jag inte.

Det är heller inte väsentligt. Här var det personalen som gjorde skillnad och som såg till att de gamla som bodde på deras arbetsplats, hade ett hem där de blev bemötta som just personer. Ett boende som många skulle välja om de fick.

När vanvård och fullständigt respektlöst bemötande på ett antal äldreboenden uppmärksammats är det främst de gräsliga skildringarna som berör oss. Om slutsatsen att detta bara skylles riskkapitalbolag och skatteparadis stämde vore missförhållandena enkla att åtgärda.

Dessvärre förekommer eländet också på platser där varken riskkapital eller företag finns med. Även på den tiden när privata företag bara tilläts sälja plåster och utrustning till vårdhemmen kunde vi läsa om vanvårdade, undernärda och isolerade gamla människor.

Den politiska debatten handlar nu om vem som avskyr det inträffade mest samt om vilka politiska regleringar som kan tänkas stoppa det hela.

Regeringen har givit Socialstyrelsen i uppdrag att utreda hur de olika ägarformerna eventuellt påverkar kvalitet och resultat. Dessutom har Anders Borg beskrivit hur en stopplag skulle kunna förhindra tvivelaktiga ekonomiska upplägg. Det är sannolikt klokt att uppvisa så kallad handlingskraft, men den sortens punktinsatser förhindrar inte ytterligare vanvård.

På kommunal nivå krävs kontroll och utvärdering. Här har det brustit. Det har uppenbarligen varit mycket svårt för kommunerna att fungera som både beställare och utvärderande instans.

I debatten saknas dessvärre nästan helt jämförelser mellan Lagen om offentlig upphandling (LOU) och Lagen om valfrihet (LOV), det vill säga skillnaden mellan offentlig upphandling och brukarval. I fråga om äldreomsorg ger det senare de äldre och deras anhöriga makt att välja omvårdare. Pengarna följer medborgaren precis som skolpengen följer eleven i det fria skolvalet. Vid upphandlingar ligger makten istället hos kommunen som också sätter premisserna för själva upphandlingsförfarandet.

I Nacka utanför Stockholm har brukarval fungerat sedan 2001. Kommunalrådet Erik Langby beskriver hur kommunen har lämnat rollen som producent för att istället bli företrädare för dem som väljer vård och omsorg. Man frångick systemet med offentlig upphandling (LOU) för att istället flytta makten till brukarna. Valet ligger hos medborgarna i vardagen, inte hos kommunpolitikerna vid sällsynta upphandlingstillfällen.

Alla som blivit äldre kan inte göra egna val, men många kan, och andra har anhöriga som kan föra deras talan. När de får rätt att fatta beslut, och det kombineras med kvalitetskontroll, uppstår en stark kraft till de enskilda människornas värn.