Den 9 juni avger Storbritanniens regering sitt utlåtande om huruvida landet uppfyller de fem kriterier för en övergång till euron som satts upp av finansdepartementet. Det mesta pekar på att beskedet blir ”vänta och se”. Det finns två skäl till denna avvaktande hållning. Det första är politiskt och har djupa rötter - via Thatcher och de Gaulle och ännu längre tillbaka. Storbritannien är ett gammalt imperium, med en egen världsvaluta, besynnerliga mått- och viktsystem och vänstertrafik. Att inordna sig i en gemensam penningpolitik, med säte i Frankfurt, är inte lätt, för att uttrycka det milt. Med en stark nejopinion och en euroskeptisk finansminister är de politiska riskerna för Tony Blair i en snar folkomröstning stora. Inrikespolitiska skäl talar därför för att skjuta upp folkomröstningen. Ändå pågår enligt samstämmiga uppgifter en hård intern kamp i regeringen - där en majoritet tycks vara för EMU. Premiärministern sätter med hjälp av andra eurovänliga ministrar press på finansministern att inte stänga dörren till euron alltför hårt.
Resultatet lär bli en politisk kompromiss. Beskedet blir att Storbritannien på sikt ska gå in i unionen, att man snart är redo, men att det finns vissa övergångsproblem som först måste lösas. Dörren till en folkomröstning före nästa parlamentsval (som ska äga rum senast våren 2006) kommer att hållas öppen. Det andra skälet är ekonomiskt. Även om jag tycker att de fem kriterierna (konvergens, flexibilitet, möjligheten att behålla London som finanscentrum med flera) i stort sett är uppfyllda, kan man inte neka till att Storbritannien har en knepigare övergångsproblematik än vad både Danmark och Sverige har.
Storbritanniens ekonomi är inte lika väl i fas med valutaunionen som Sveriges. Den brittiska ekonomin visar just nu vissa överhettningssymtom, inte minst på husmarknaden, där priserna har rakat i höjden under senare år. Samtidigt är räntorna klart högre än i Tyskland, och budgetunderskottet växer. Det finns faktiskt en risk att underskottet nästa år slår i stabilitetspaktens tak, d v s tre procent av BNP. Att i det läget snabbt gå in i valutaunionen kan medföra risker. Om de brittiska räntorna ska sänkas ned mot den tyska nivån kan överhettningsproblemen på fastighetsmarknaden skärpas. Finanspolitiken skulle i det läget behöva stramas åt med kraft - men det kolliderar med det existerande utgiftsprogrammet och ambitiösa planer inte minst för utbyggnad av infrastrukturen. Även om de politiska faktorerna antagligen är de viktigaste, bidrar således också de kortsiktiga ekonomiska utsikterna till beslutet att vänta något med övergången till euron. Men det betyder inte nödvändigtvis att Storbritannien stannar utanför under någon längre period. Tony Blair har i Irakfrågan med all önskvärd tydlighet visat att han är en övertygelsepolitiker. Eurofrågan kommer därför tillbaka på den politiska dagordningen i Storbritannien inom något år.
Om den politiska kompromissen mellan Blair och Gordon Brown blir den jag tror, hålls dörren öppen för en folkomröstning under 2004 eller 2005. Eftersom pundet - till skillnad från kronan - är en världsvaluta, lär britterna efter en omröstning inte behöva stå två år i väntrummet ERM, d v s med fast kurs mot euron. Med en kort ERM-period finns därmed faktiskt fortfarande möjligheten för Storbritannien att gå med i unionen någon gång 2006-2007, även om beskedet den 9 juni blir ”vänta och se”.
