När den 43-årige svenske terroristen Abu Qaswara sprängde sig till döds i Irak var det en framgång för USA och Irak i kampen mot al-Qaida – även om man föredragit att ta honom till fånga. Men tyvärr var det också en seger för Abu Qaswara. Som Säpos Malena Rembe formulerar saken: ”Han kan bli en martyr som fungerar som inspiration för andra.”

Sekteristisk fanatism, politiskt våld och martyrskap är också teman i Uli Edels läckert stylade The Baader Meinhof Complex som nu rullat upp på filmduken. Det är hård action med tung verklighets­bakgrund i den kommunistiska Röda arméfraktionens terroristdåd (också i Stockholm där den tyska ambassaden sprängdes 1975).

I Tyskland har reaktionerna på filmen varit ­­delade: antingen krossas myten eller förstärks den. Samma tudelning kan skönjas i den svenska recensionsskörden, men filmeffekten hänger naturligtvis på vem som tittar. Jag tror inte att den verkar avskräckande på nyvänstern. Romantiken lever vidare och frodas bland en popvänster som ibland vill hänga borgarskapet eller som Fredrik Strage bagatellisera symbolerna (DN 10/10). När SSU i Stockholm vill skicka rosor till dem som påstod sig ha matförgiftat personal på Svenskt Näringsliv är det symtom på något sjukt. Sjukare är förstås det politiska våld som utövas av grupper som AFA.

Till bilden hör att delar av eliten – nu som då – också svärmar. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev nyligen om en Ulrike Meinhofbiografi (AB 27/9). Det är lögn, menar hon, att det var ­”metoderna” som Förbundsrepubliken tvangs ­stoppa utan ”det var idéerna man ville åt”. Bank­rånen, mordbränderna och morden var så att säga bara en förevändning från maktens sida.

Dagens sextioåttor ser inte heller den möjliga relationen mellan marxismen i dess olika uppenbarelser och våldet, men det går ju en röd tråd genom historien. Akademikeruppropet mot upplysningen om kommunismen visade dock att man inte vill bli påmind om det. Jag undrar vilken bild regissören Uli Edel bär med sig 40 år efter ett 1968 som han själv tog aktiv del i (SvD 17/10). Edel har velat återskapa tidsandan med dess ”energi, ilska och politiska aktivitet”. Han säger att RAF inte åstadkom någonting men:

”Landet förändrades för att de gav myndigheterna ett skäl att bygga upp ett polissystem med större kontroll. Vi förlorade den lilla demokratiska frihet som vi hade erövrat sedan kriget.”

Det visar att han fortfarande sitter fast i en gammal kliché. Västtyskland var en 1960-talsdemokrati (till skillnad från Östtyskland som var en diktatur) och det förtjänar att sägas att landet dessutom hade ­genomgått ett slags reningsprocess.

Angreppet på demokratin från vänsterterroristerna blev ett västtyskt 11 september och där – liksom i USA – sköttes det öppna samhällets försvar med metoder som inte går att försvara. Men demokratin vann också slaget om sin egen själ. I dag har Tyskland ett integritetsskydd som vi kan kasta avundsjuka blickar på .

För övrigt bor Uli Edel sedan många år i Hollywood. Det är i USA han har kunnat förverkliga sin dröm om en bättre värld. Ja, i alla fall förverkliga sig själv...