Den tyske filosofen Jürgen Habermas har en god poäng när han tecknar det ideala offentliga samtalet som i avsaknad av egenintresse och maktanspråk. Att diskussionen bör ha sig själv som mål och syfte, att undersöka begrepp, finna gemensamma slutsatser. Givetvis beskriver Habermas ett ideal. Om han utfärdat en konkret uppmaning hade man kunnat avfärda honom som naiv. Nu har han i stället fäst upp en ledstjärna att följa och ingen tror ju att man kan nå fram till sådana.
Jag vill nu påstå att svensk debatt befinner sig mycket långt ifrån Habermas ideal. Ledstjärnan tycks vara käbblet medan det goda samtalet bleknar i fjärran. Och skulden ligger hos vänstern.
Med sådana kategoriska omdömen bör man vara försiktig. Det finns debattörer på högerkanten som tycks lägga kritiskt tänkande och moral åt sidan i samma stund som det bleka skenet från skärmen fångar in dem. Vänsterdebattörer finns som är föredömen. Ändå är det min fasta åsikt att de medvetna missförstånden, personangreppen och de fördummande förenklingarna i huvudsak kommer från vänster.
Betrakta reaktionerna på KD:s nya riktning. Med parallellerna till nazistpartiet i Tyskland på 1930-talet som lågvattenmärke har bemötandet nästan uteslutande präglats av en flykt bort från den diskussion om demokratins väsen som Göran Hägglund faktiskt försökt föra. Eller ta vänsterns reaktioner på Thomas Idergards ifrågasättande av hur kommunerna fördelar sina resurser. Andra exempel på hånet som metod och fördumningen som strategi är Michael Moores film om kapitalism (och vänsterns reaktioner på den) och Donald Boströms artikel med påståenden om den israeliska arméns organskörd (och vänsterns reaktioner på den).
Själv skrev jag i höstas om hur kvinnor som väljer familjen före karriären drabbas av samhällets attityder. Reaktion: jag hånades för att anse att kvinnor bör vara hemma och att kvinnan är mannens ägodel. Långt från vad jag hade skrivit. Jag påstod också härförleden att det är fel att den kommunala grundskolan hyr in intresseorganisationer (RFSU) att bedriva undervisning. Reaktion: jag hånades för att vara emot sex och vetenskaplighet. I det äckligaste påhoppet av alla – i hård konkurrens – kunde jag läsa att jag ansåg min dotter förbrukad om hon har sex. Under rubriken: ”Ta dig i anus, RPM”.
I vart och ett av fallen ovan finns meningsskiljande grundvärden med politiska implikationer att diskutera. I inget av fallen landade diskussionen där. Det finns teoretiska hypoteser om varför vänstern svär och lever rövare (att dess teori säger att motståndaren är ond och att ändamålen helgar medlen), men jag tror inte att någon av dessa håller. Det finns inget inom vänstern som tvingar den att vara osaklig, skrikig och elak. Snarare handlar det om hur en kultur etableras i en stängd krets, hur en falsk ton slås an och tillåts genljuda. Är det riktigt betyder det att motsatsen är möjlig.
Vänstern bör meditera över följande påstående: den som har rätt tjänar på det goda samtalet.
Så hur står det till med självförtroendet?
Genomtänkt och vänligt svar mottages med tacksamhet.
Roland Poirier Martinsson är författare, filosof och leder Timbro medieinstitut. rolandpm@gmail.com
