Konfrontationen planerades öppet. Förhandsreportagen berättade om de kommande sammandrabbningarna (till exempel ”Här tränar de inför attacken”, Aftonbladet 9/6 -01).

Några omtalade var Vita overallerna och Ya Basta! Deras fantasifullt benämnda metod – konfrontativt ickevåld – påstods förvisso vara fredlig, men de specialutrustade mötessabotörerna deklarerade själva att detta ”inte innebär pacifism à la Gandhi”. De skulle ”pressa sig genom polisens försvarsmur för att riva stängslet och ta sig in” (presskonferens 8/6-01, återgiven av IMC Sweden).

I dagarna har tio år gått sedan kravallerna i Göteborg. Ännu försöker deltagare utmåla sig som antingen passiva och ovetande, eller som offer för provokation eller övervåld från ordningsmakten. Men ingen som brydde sig kan ha varit okunnig om planerna.

Våldet som metod splittrade arrangörerna: skulle man acceptera organisationer som Antifascistisk aktion? Problemet löstes på samma sätt som man brukar inom vänstern: med en enhetsfront, bakom vilken varje deltagande grupp bar ansvar för sitt eget handlande.

Åttio organisationer samlades i nätverket Göteborgsaktionen. Bortsett från grupperna ovan fanns här även Globalisering underifrån, Syndikalistiska ungdomsförbundet och Gatans parlament, för att bara nämna några av de mer kända aktionsgrupperna. Den som ogillade deras metoder kunde istället ansluta genom exempelvis Göteborgs ickevåldsnätverk, vilket kan låta rekorderligt, men vars riktlinjer förtydligade att ”Vi använder inte våld annat än i nödvärn”.

Den ena gruppen skulle framtvinga polisens reaktion, den andra använda våld mot den. Inte precis Gandhi, som sagt. Och det var alltså ”ickevåldsgrupperna”.

Frågan gällde snarast hur våldsamt det skulle bli. Tidigare toppmötesprotester hade visat vägen. 600 gripna i Seattle. Lika många i Prag. I Nice skadades 20 poliser och 50 demonstranter. Det visade sig att även svenska socialister var beredda att döda.

Den breda vänstern har stor del i skulden. Den agerade med öppna ögon mänsklig sköld åt stormtrupperna, och är beredd att förlåta än i dag (att döma av de glorifierande minnesartiklarna). Tyvärr kommer det att hända igen. Man förmår helt enkelt inte kapa av den del av rörelsen som anser sig vara den väpnade grenen.

Personligen fick jag nog, och påbörjade en lång resa bort från den vänster jag tillhört sedan tonåren.