Debattörer till vänster började redan under valrörelsen muttra och mullra över journalistikens intresse för praktikaliteter som skatt, och tydliga skiljelinjer mellan blocken som rut-avdraget. En torftig valdebatt som bara handlar om plånboksfrågor, sades det många gånger om. Ordet plånboksfrågor spottades fram som vore de uttryck för en brist på dygd hos väljare som borde se det storslagna istället för att bry sig om värdsliga ting som skatter och privatekonomiska konsekvenser.

Så gick folket till val och en period av oklarhet kring hur oppositionen egentligen var formerad följde. S letade ledare och De rödgröna fanns inte mer. Till detta ett SD som ibland är i opposition, ibland inte. Men nu har S en partiledare och ett lag börjar formeras. Givetvis väcks återigen frågor kring alternativen i svensk politik. Givetvis återuppstår intresset för de skiljelinjer mellan blocken som funnits. Finns skiljelinjerna kvar eller ser vi nya skillnader uppstå med en ny partitopp? Ritas den politiska kartan om eller är topografin densamma? Sådant intresserar sig inte helt förvånande både nyhetsjournalister och tyckare för. Till socialdemokratiska kommentatorers förtret – har jag märkt.

I LO-tidningen nyligen slog Ann-Charlott Altstadt fast att:

”Det Juholt, socialdemokratin och vänstern har att brottas med är att politiken filtreras och tolkas genom en mängd högerbimbos, nu menar jag inte borgerliga ledarsidor. Jag pratar om public services så kallade expertkommentatorer som inte bara är djupt borgerliga utan också märkligt okunniga om politik som värderingar och ideologi.” (15/4)

Vad föranledde detta angrepp, undrar ni kanske? Jo, kommentatorn Margit Silberstein hade gjort analysen att Håkan Juholts kongresstal troligen var mer av elda gräsrötterna-tal och mindre av faktiskt linjetal. ”De kan ju inte föra den politiken, att marknaden är dum och de vet de ju”, sade Silberstein.

Här skulle Silberstein förstås kunna ljuga och säga: ”Intressant, här väljer Juholt en väg som mer liknar Vänsterpartiets hållning än en mittenposition. Det ska bli spännande att se om det lyfter partiet”.

Det gör hon dock inte. I stället säger hon att det där är ju inte så hållbart. Från en normal utkikspunkt innebär detta inte att Silberstein är en högerbimbo, utan att hon gör sitt jobb, dvs analyserar ett politiskt läge utifrån – tja – verkligheten. Det begriper emellertid inte Altstadt, som i stället förklarar att kommentatorerna på SVT är ”solitt inbäddade av tidsandan”.

Man vill inte ens tänka på hur Altstadt skulle recensera väljarna...

Om muttret om rut och skatter var ett dovt muller i valrörelsen så har det nu växt till en harmset presenterad sanning, vanligen förklädd till mediekritik. Allt oftare ser jag s-märkta debattörer förfäkta ståndpunkten att det antingen är en förtäckt borgerlig agenda eller ett rent egenintresse som styr när medier väljer att berätta om skiljelinjerna i svensk politik.

Journalister har en ”närmast sjuklig besatthet vid sådant socialdemokrater inte vill prata om: fömögenhetsskatt, fastighetsskatt, RUT-avdrag”, skrev Karin Pettersson på Aftonbladets ledarblogg häromveckan. ”Varför frågar de aldrig om något viktigt?”, frågade hon sig retoriskt, varpå hon raskt besvarade frågan med att ”många av dom bor i Bromma och har borgerliga värderingar”. (11/4)

Om man ställer frågor om skillnader i syn på förmögenhetsskatten kan alltså det bara bero på att man själv är intresserad av förmögenhetsskatten. Om man undrar över socialdemokraternas inställning till rut, beror det bara på att man själv vill göra rut-avdrag. Och frågar man Håkan Juholt eller Tommy Waidelich om jobbavdraget är man en borgerlig lakej som inte inser att det man egentligen borde fråga om är vilka värderingar de har.

För det första begriper jag inte hur alla dessa debattörer kan vara så blinda för de betydligt enklare förklaringarna till varför vissa ämnen återkommer i nyhetsflödet. Regeringen jagas inte med järnvägar och sjukförsäkringsregler för att journalister åker extra mycket tåg eller är sjukare än folk i allmänhet, utan för att detta är områden där Alliansen schabblat eller sitter illa till. Det finns, kort sagt, en konflikt att skildra. När det gäller S finns det ett likartat, men naturligt, fokus på vägval och skiljelinjer eftersom partiet befinner sig i ett formativt skede.

När vårbudgeten presenterades förklarade S-märkte debattören Ulf Bjereld på SVT Debatt (13/4) att medierna sviker sitt demokratiska uppdrag när de rapporterar om hur budgeten påverkar människors privatekonomi. De borde förklara hur sjukvården och skolorna påverkas, skrev han, till synes glömsk om att skolorna sköts på kommunal nivå och sjukvården på landstingsdito. Inte heller verkade han ha något minne av de gångna årens och veckornas skoldebatt. Bjereld anslöt sig även till klagokören som buar ut sakfrågor och längtar efter journalistiska terapisessioner om visioner.

”På samma sätt i närmast trakasseras ledande politiker i utfrågningar av journalister som i sina frågor inte på något sätt intresserar sig för politikens mål och visioner (frihet, jämlikhet, hållbar utveckling, sättet att leva tillsammans), utan bara för dess medel (skattesatser, pensionsnivåer, RUT-avdrag etc).”

Frågor om aktuella politikområden som påverkar människor i deras vardag är alltså ”trakasserier” som borde lämnas därhän till förmån för mer filosofiska samtal.

Visst. Inget ont om värderingssamtal och ideologiska diskussioner. Båda bör förstås rymmas – och ryms. Det lustiga är att ingen av dessa debattörer tidigare har klagat så här. Inte ens ett blekt minne har jag av att någon av dem brukade beklaga frånvaron av frågor till borgerliga politiker om deras frihetsvisioner när Alliansen var i opposition. Konstigt, va?!

Faktum är att mediernas behandling av budgetar är sig lik. Så här har det alltid sett ut, Bjereld, Altstadt och Pettersson. Ni har bara inte tänkt på det förut. Momsförändringar levereras omräknade i matkassar, skattesatser rapporteras i hundralappar kvar. Det är knappast nytt, men det är först nu, när vi har borgerlig majoritet som den samlade vänstern plötsligt anser att rapporteringen utifrån människors ”köksbord” och ”livspussel” är, med Bjerelds ord, ”ynklig”.

Torftiga plånboksfrågor, ynklig rapportering, okunnigt, sjukligt och oviktigt.

Det är, kan jag tycka, ganska stötande att degradera människors högst legitima intresse för om de har råd att tanka bilen och betala hyran framöver till simpel girighet. Som vore vår privatekonomi något helt skilt från våra liv.

Till detta kommer den elitistiska utgångspunkten att ingen mer än den som faktiskt gör rut- eller rot-avdrag kan vara intresserad av hur S ställer sig till rut och rot. Det vittnar, för att låna Altstadts egna ord, om en märklig okunnighet om politik som värderingar och ideologi.

Det är förbluffande att det inte har slagit någon av dessa debattörer att anledningen till att exempelvis många fler än rut-användarna intresserar sig för S inställning till rut är för att man i ambivalensen till frågan ser – japp! – ett uttryck för visioner och värderingar. Att man helt enkelt undrar om S har begripit att vi behöver alla sorters jobb i det här samhället än. Att man inte litar på ett parti som fnyser åt försörjningsmöjligheter.

Förklaringen om journalisterna som bara rapporterar enligt egenintresset må kännas skön och bekväm, men slå upp tidningen vilken dag som helst. Alla journalister är inte singelkvinnor som vill inseminera. Alla journalister är inte utförsäkrade cancersjuka. Alla journalister är inte anställda på Saab. Förklaringen haltar.