Kolumn | Alternativet till feminism

Flera borgerliga skribenter har reagerat på att jag har påstått att Schymans feministparti definitivt tydliggör ”feminism” som en vänsterföreteelse och gör det omöjligt för borgerliga personer att etikettera sig med begreppet. Här kommer därför en snabb guide till den ideologi som, helt på egna ben, duger som ett fullgott alternativ till feminismen: den hederliga, klassiska liberalismen.
I sociologisk mening betecknar feminism dels en samhällsanalys, dels en samling normer för politiskt handlade som båda går stick i stäv med liberalismen.

Där feminismen lär ut att allt i samhället genomsyras av en ”könsmaktsordning”, som styr individers handlingar och gör varje människa till ett objekt för viljan hos en utompersonlig ”struktur”, ser liberalismen individen som ett handlande subjekt. Förvisso styrd av både goda och
onda motiv, rationella och irrationella bevekelsegrunder. Men individen har ett eget ansvar för sina handlingar och måste betraktas som fri att kunna göra sina livsval så länge det inte skadar någon annans rätt därtill. Även om dessa val skulle ogillas av en majoritet eller av staten.
Där feminismen predikar att det behövs mer av politiska interventioner i människors vardagsliv, för att korrigera att ”strukturen” får människor att bete sig ”felaktigt”, innebär liberalismens syn på människan som subjekt att politikens räckvidd i samhället måste begränsas. Oavsett om motiven bakom politiska interventioner är ädla håller en sann liberal fast vid principen att de sällan är motiverade, just därför att de kränker grundläggande värden som människans frihet och ansvar. En sann liberal ser nämligen att ett fritt, öppet, tolerant och civiliserat samhälle är ett samhälle där de tre dominerande sfärerna hålls åtskilda så långt det går.

Staten, den första sfären, styrs efter demokratins norm, en person - en röst,
och med likabehandling som ledstjärna. Alla som ska leva under lagarna ska ha samma rätt att påverka dem och alla är lika inför lagen, oavsett kön, ursprung och så vidare. I civilsamhället, den andra sfären, finns alla de frivilliga relationer där människor behandlar varandra subjektivt och olika, baserat på känslo- eller intresseband som inte kan köpas för pengar eller frammanas genom lagar. Man förväntas till exempel, i normaltillståndet, älska sin egen fru mer än andras. Den ekonomiska marknaden är den tredje sfären, där relationerna bygger på pengar och prestation. Med frivilliga avtal kan båda parter räkna hem sin vinst i kronor och ören.

Utifrån denna insikt kan en sann liberal inte stödja politiska åtgärder för att ändra på hemarbetets fördelning i hushållen, eftersom det betyder att staten klampar in i vad som är civilsamhällets uppgift. Och inte heller godta statliga regler för lönesättning eller könskvotering i privata företag, eftersom dessa frågor hör hemma på marknaden.
En sann liberal
värnar jämställdhet i bemärkelsen att män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter gentemot staten. Men härutöver vill en sann liberal inte använda statens makt till att pådyvla civilsamhälle eller marknad normer som inte frivilligt uppstår där. En sann liberal genomskådar feminismen för vad den är - en antiliberal ideologi med syfte att vidga statens intervention i samhället i övrigt. Om en sann liberal säger sig vara feminist, är det i alla fall på minst en punkt som hon inte är helt sanningsenlig.

Thomas Idergard är arbetande styrelseordförande i omvärldsanalysföretaget United Minds.