Ett medlemskap i EU betyder så mycket. En bättre ekonomi. Ökad ekonomisk frihet. Mer dynamik. Ett sätt att rida spärr mot en negativ samhällsutveckling. Så tänkte reformsinnade svenskar inför det hägrande medlemskapet. Europa framstod både som en trygg hamn och ett instrument för förändring. Men inget har tydligare illustrerat att EU fungerar än utvecklingen i de tidigare kommuniststater som blivit medlemmar. Inte perfekt men ändå: demokrati, marknad, rättsstat.
Samma förhoppningar på EU som regeringen Bildt gav uttryck för upprepas nu av premiärminister Erdogan i Turkiet. För Sveriges vidkommande handlade det om vilja, medan Turkiet tidigare har velat men inte fått. Man har inte varit EU-fähig. Att EU-kommissionen i går öppnade för att Turkiet ska få inleda förhandlingar om medlemskap visar att de senaste årens reformer har givit resultat. Men för att bli medlem krävs inte minst mycket mer av hantering av bristerna i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati.
EU-kommissionen föreslår att
förhandlingar inleds nästa år med sikte på medlemskap tidigaste 2015. Erdogan har talat om en något senare tidpunkt. Alla förstår problemen. Kommissionen garderar dessutom med ett förbehåll för EU att avbryta förhandlingarna om något går fel. Det ger inte upphov till några hurrarop i Ankara, men det är ett rimligt villkor till skillnad från det populistiska flaggande för en kommande folkomröstning om Turkiets medlemskap som bl a Jacques Chirac har ägnat sig åt.
Det centrala är att förhandlingarna kan komma igång. För Turkiet väntar en lång och mödosam färd som inte kommer att bli någon vandring på rosor. Det är tufft och konfliktfyllt att ställa om, inte minst därför att det i reformprocessen koras nya vinnare och nya förlorare. Det gäller att hålla rent mot islamister men också att hantera arvet från statsgrundaren Kemal Atatürk genom en mer frisinnad hållning till religionen. De flesta turkar är inte ateister utan troende muslimer. Andra turkar är också kurder, något som måste erkännas och beaktas.
Turkiet har också en historia att ta förnyad ställning till, t ex det tidiga 1900-talets förnekade folkmord på armenierna.
Den krassa verkligheten är att år av hinderlöpning väntar innan Turkiet kan skriva under kontraktet. Att Turkiet då och då kommer att snubbla är närmast självklart, men förhoppningsvis ska den folkliga uppslutningen i kombination med refromprocessens egen dynamik räcka till för målgång. Några garantier finns inte.
Att Turkiets medlemskap i EU vållar upprörda känslor är inte något att uppröras över: stora frågor skapar alltid svallvågor. Och Turkiets medlemskap är på sitt sätt den största som EU har haft på sitt bord. Motståndsrörelsen består av en brokig blandning argument och intressen. Bland dem som vill tvärbromsa återfinns allt från islamofober till dem som är rädda för att mista EU-bidrag. Men det utesluter inte att det kan finnas en berättigad undran inför hur ett turkiskt medlemskap påverkar EU.
Kort sagt: hur stora effekterna blir av att medlemskretsen utvidgas med ett
land som är stort, fattigt och muslimskt och till största delen lokaliserat i Asien. Inte så stora som man skulle kunna tro; det är det lite överraskande svaret.
Det är inte heller sprängpunkten. EU har genom en rad utvidgningar kommit allt längre bort från sin ursprungliga geografiska och kulturella kärna, men Turkiet ställer frågan om vad EU är och vill vara på sin spets. Turkiet är muslimskt, inte kristet. Turkiet är mer asiatiskt än europeiskt. Gårdagens besked från kommissionen är därför en påminnelse om att EU är en politisk värderingsgemenskap, inte en kyrka eller en geografiskt definierad stat.
Det är huvudsaken. Men det ligger också i vårt egenintresse att Turkiet valt Europavägen. I själva verket är en framgångsrik integrationsprocess det bästa receptet mot att Turkiet slår in på en islamistisk bana. Turkiet kan bli brobyggare och förebild som demokratisk och muslimsk stat.
Det finns redan en rad korsfarare som varnar för en muslimifiering av Europa. Inför Europeiska rådets beslut om Turkiet
ska få inleda förhandlingar om medlemskap kommer det ibland att låta som om vi på frivillig väg är på väg att ge upp det som vi stred för vid den osmanska belägringen av Wien 1683. Men det ligger världar mellan den tidens geopolitik och Turkiets medlemskap i EU. Hotet ligger snarare i att vända turken ryggen.
