Det var länge sedan man hörde någon tala om offentligt och privat i termer av den närande och den tärande sektorn. Det är bra. Visst finns det gränser för hur stor den skattefinansierade sektorn i ett samhälle bör och kan bli, men att det offentliga kostar pengar betyder naturligtvis inte att det kan reduceras till en kostnadspost. Ett samhälle utan bra skola, rättsväsende och infrastruktur lär inte bli så värst närande.
Kanske var det oundvikligt med detta svepande ifrågasättande av stat och kommun. Det kom som en motreaktion efter 1960- och 1970-talens okritiska entusiasm för politisering, offentlig expansion och höjda skatter. Först hade näringslivet och kapitalisterna varit roten till allt ont, sedan blev det politikernas och det offentligas tur. Kanske var det oundvikligt, men det ledde mest till att människor grävde sig djupare ner i skyttegravarna.
Att Moderaterna överger retoriken om ”den ofantliga sektorn” och tar upp en konstruktiv diskussion om hur den skattefinansierade välfärden kan förbättras är inte bara bra för partiets opinionsstöd och valresultat, det är också viktigt i sak. Att det är angeläget att sjukvården, utbildningen och omsorgen fungerar på bästa möjliga sätt betyder inte att det är så det ligger till. Vi lägger stora resurser på den gemensamma välfärden och de måste användas så klokt och effektivt som möjligt. I den processen behövs starka borgerliga krafter.
Medarbetarna måste i högre grad få bli medspelare när man utvecklar välfärden; det är kvintessensen i en artikel av Fredrik Reinfeldt och partisekreteraren Per Schlingmann på gårdagens DN Debatt. Efter en lång rad moderata arbetsplatsbesök och samtal konstaterar de båda att det framför allt finns missnöje med lönerna och med att man har för lite att säga till om på jobbet.
Statsministern kan inte lösa någondera problemet genom att knäppa med fingrarna. Regeringen sätter inte löner och arbetsleder inte kommunal- och landstingsanställda. Men M-ledningen har ändå vettiga saker att säga: Löntagarna bör under alla omständigheter få reella lönelyft genom fortsatt sänkt inkomstskatt. Större mångfald av arbetsgivare skapar en friare arbetsmarknad och ökad kompetens ska kunna ge bättre betalt. Det senare är inget som moderata statsråd fattar beslut om men väl moderata kommunal- och landstingsråd.
Vad man ändå saknar i DN Debattaren är tankar om effektivisering och omsorg om skattebetalarnas pengar. Politikerna uppgift är trots allt att åstadkomma bästa möjliga välfärd inom en rimlig kostnadsram. Innan löften ges om ännu större resurser måste de ha försäkrat sig om att dagens resurser används på bästa möjliga sätt, och där är vi inte. Utvärderingskulturen har varit bedrövligt svag och det finns väldiga, oförklarade kostnadsskillnader verksamheter emellan. En skola kan kosta 50 procent mer än en annan utan att ha bättre resultat.
Numera händer en del på det här området, till exempel genom kvalitets- och kostnadsjämförelser som görs av både offentliga (Socialstyrelsen) och privata (Skattebetalarna) aktörer. Så sent som i förrgår hävdade Lärarnas riksförbund att det bör gå att frigöra 5000 kronor per elev till undervisning genom att tukta den kommunala skolbyråkratin!
Valuta för pengarna! Den frågan har ett skriande behov av politiskt ledarskap. Vem hinner först?
