Välkommen till verkligheten, manar nya modera­terna. 3000 m-politiker ska lämna kommunkontoren och ”systematiskt och lyssnande” söka upp ”väl­färdens personal” på dagis, sjukhus, skolor och äldre­boenden för att få svar på hur kvaliteten kan utvecklas.

I valet 2010 blir välfärdens kvalitet ödesfrågan ­enligt m. Därför ska det gullas med den majoritet av svenskarna som jobbar i ”välfärdssektorn” – och är beroende av den.

Rätt tänkt av politiker som vill vinna val.

I Sverige anses nämligen välfärden bo i den kommunala vård-skola-omsorgs-verkligheten. Och i Försäkringskassans, Ams och socialens bidragsverklighet, förstås. Välfärden bor inte i svenskens privata hemma-verklighet.

Få politiker besöker oss i våra villor, trädgårdar och lägenheter i jakt på välfärdens kvalitet. I våra hem pågår någonting annat, men vad? Helgfylla och hustru­misshandel? Ytlig konsumtion av prylar? Eller meningen med livet? Och kanske en annan sorts välfärd…?

De sociala ingenjörerna börjar ana att de kanske letar på fel ställe. Varför mår de unga så dåligt i världens bästa välfärdsland?

”Barnen får lida när föräldrar prioriterar karriär och konsumtion”, dundrar socionomen, riksdagskvinnan (fp) och ordföranden i riksdagens tvär­politiska barngrupp Solveig Hellquist (Aftonbladet 10/3) och varnar för ”emotionell omsorgssvikt” hos medelklassens barn.

Barn får för lite föräldravälfärd: ”Vi kan ersättas på arbetet, i föreningslivet, i politiken, som granne och som livspartner – men mycket sällan som förälder”.

Hellquist har läst Bris årsrapport som varje år meddelar att våra barn mår lite sämre än förra året. Fler ringer och mejlar ju till Bris. Och det är föräldrarna det är fel på; trots att vi gör vad politikerna vill att vi ska göra: jobba mycket, betala mycket skatt, shoppa mycket och lämna barnen mycket på ­dagis/ fritids.

Bris standardlösning: fler kuratorer.

Solveig Hellquist vågar tänka utanför kommunalboxen: ”När vi tar del av rapporter om barns psykiska ­ohälsa, deras vilsenhet, ensamhet och ”normlöshet” borde vi framför allt fråga oss vilken roll dagens föräldrar kan spela i stället för att enbart ropa på kuratorer, socialarbetare, poliser och fritidsledare. /…/ Kanske skulle det krävas en helt ny inriktning på ­familje- och jämställdhetspolitiken?”

Socialarbetaren Hellquist vet att föräldrar är vikti­gare än kuratorer. Vi lärde båda känna anknytningsteorin när vi gick på Sopis i Umeå på 70-talet. Den brittiske psykiatern Bowlbys teori om att vi är bio­logiskt förberedda för att knyta an till våra föräldrar och att dessa kärleksband gör oss trygga och mänskliga, passade inte riktigt in i den svenska dagis­välfärden. Men nu bekräftas den av hjärnforskare.

”Kärlek sätter sig på hjärnan” ropar en rubrik i SvD:s serie om anknytning (Idag 13/3).

Den brittiska psykoterapeuten Sue Gerhardts uppmärksammade bok Why Love Matters kommer ut på svenska. Hon sammanför ny psykologisk och bio­logisk kunskap till en modern, vinnande berättelse om kärleksvälfärd, som kan få många att vilja låta som kd.

Snart får vi nog hembesök av 3000 lyssnande m-politiker som avslöjar att ett rejält barnavdrag ­lanseras till valet 2010.

Välkomna till verkligheten.