När svenska soldater förra året intog en kulle i byn Ali Zayi försökte de få hjälporganisationer till platsen. Byborna frågade bland annat efter läkarvård och brunnar så att barnen inte skulle bli sjuka av vattnet.
Men inga organisationer ville arbeta i området eftersom det ansågs vara för farligt. Motståndarna, talibaner och tungt beväpnade knarkligor, attackerade eller kidnappade dem som samarbetade med Isaf eller de afghanska säkerhetsstyrkorna. En afghansk ingenjör som arbetade med att bygga en bas på kullen mördades. Vägbomber lades ut och under parlamentsvalet sprängdes vallokaler och civila mördades när de försökte rösta. Allt medan biståndspersonal satt inlåsta i sina rum under tre dagar på grund av de hårda säkerhetsbestämmelserna som, med rätta, införts eftersom de blivit mål i konflikten.
Situationen är med andra ord inte enkel. Afghanistan är ett av världens fattigaste och mest korrupta länder och behovet av hjälp utifrån är enormt. En del vänsterdebattörer hävdar att lösningen i Afghanistan är att ta hem soldaterna och öka biståndet men det hela är inte så enkelt.
Det finns nämligen redan pengar, problemet är att afghanska krigsherrar, politiker och andra snor dem från dem som behöver dem mest. I förra veckan presenterade biståndsminister Gunilla Carlsson en rapport om Afghanistan tillsammans med S och MP.
I den slår man fast att korruptionen är det största problemet och säger att afghanerna själva måste ta ansvar för att skapa ordning i sitt land.
Det är upplyftande att den naiva godtrogenhet som präglat biståndsvärlden sedan batikfärgningens storhetsdagar har kastats överbord till förmån för en mer realistisk syn på omvärlden. Ändå går 40-50 procent av 900 årliga svenska biståndsmiljoner rätt in i den korrupta afghanska statsapparaten. Det internationella samfundet har bestämt att det ska vara så för att Karzais regering ska kunna använda pengarna för att stärka sin bräckliga ställning i landet genom att hjälpa sitt folk. Frågan är hur många av de lyxvillor som byggs i storstäderna som finansieras av dessa pengar.
Sveriges mål är att 25 procent av biståndet ska gå till de fyra provinserna som är svenskarnas ansvarsområde. Huruvida detta uppfylls är oklart, men enligt rapporten kan stödet öka till 100 miljoner kronor.
Miljöpartiet har i rapporten drivit igenom att bistånd och militär verksamhet inte får sammanblandas. Likväl flaggas det för att när de svenska soldaterna åkt hem är det inte omöjligt att det svenska biståndet istället kommer att styras från Kabul. Hur bistånd och korruption ska kunna kontrolleras från en annan del av landet är lite svårt att förstå.
En positiv sak är dock att invånarna i området runt Ali Zayi äntligen har fått hjälp. USA har startat 34 projekt i området under sommaren och lägger ner sammanlagt en miljon dollar på vägar, brunnar etc för att stödja det svenska PRT. Svenska Afghanistankommittén kommer också att påbörja arbeten i området. Läget må vara kärvt, men det är alltså inte helt hopplöst. Det är viktigt att komma ihåg.
Johanne Hildebrandt är författare och krigsreporter.
